Statistiken är förfärande. Rakbladsvass. 550 000 svenskar ärförtidspensionerade, 280 000 är sjukskrivna, antaletlångtidssjukskrivna ligger kvar på förfärande höga nivåer, och ibakgrunden avtecknar sig konturerna av det framväxandetrasproletariatet. Många är ungdomar. Många varken vill eller fixar attkastas runt i arbetsmarknadspolitikens centrifug. De vill jobba, men deenkla jobben är bortrationaliserade. Många tusen som skulle kunnautföra enklare sysslor mot betalning hänvisas till socialen. Attanvända socialbidraget till subventionerade jobb inom den offentligasektorn eller det privata näringslivet -- varför görs inte det? Varförpytsar vi ut miljarder kronor i kontantstöd, när forskning ocherfarenhet visar att bidragsberoende passiviserar och demoraliserar?
Försäkringskassans rapport "Sjukskriven i onödan" erbjuderskrämmande läsning. Statistiken sparkar. "21 procent av befolkningen iarbetsför ålder har en försörjning från olika offentligaersättningssystem." Vilket slöseri med samhälleliga och mänskligaresurser.
6 av 10 sjukskrivna vill arbeta deltid. Men det kräver attarbetsplatsen anpassas till den sjukskrivnes önskemål. Mer avflexibilitet, alltså. Inte marknadsflexibilitet, utan en flexibilitetsom utgår från den enskilde individen.
Ljuset i mörkret verkar finnas i Boxholm. Jag har länge efterlyst enmodell där kommuner och företag går samman och upprättar en gemensam,lokal (eller regional) arbetsmarknadsbank. Modellen ska göra detmöjligt för A -- som arbetar på företaget AB Hej & Hå -- att underen begränsad tid arbeta hos kommunen eller i annat företag. Denprincipen tillämpas i Boxholm.
Arbetsmarknaden behöver mer av anpassade arbets-uppgifter, i form avreträttplatser, subventionerade inskolningsjobb och pooler som den iBoxholm. Arbets-uppgifterna finns, mänskorna finns, pengarna finns.Arbetslivsminister Hans Karlsson finns också. Han besökte nyligenBoxholm.