Att stigande börskurser förr eller senare sjunker och att högkonjunkturer ersätts av lågkonjunkturer vet de flesta av oss.
Att välfärdsstaten, som den i dag ser ut, inte nödvändigtvis kan bestå i all evighet verkar vi däremot inte vilja acceptera.
Det vi, och främst våra politiker, bör inse är att världen inte längre ser ut som när vi i Sverige byggde upp vår välfärdsstat. Det ligger i dag exempelvis ingen krigshärjad kontinent slagen i spillror redo att byggas upp och världsmarknaden består inte längre av olika öar, tryggt åtskilda av handelshinder, kulturskillnader och geografiska avstånd. Den är vidöppen, förändras hela tiden och tillåter ett mycket snabbare utbyte av varor, tjänster och affärsuppgörelser.
Den verklighet vi bör anpassa oss till är att jätteländer som Kina, Indien och Ryssland och hela regioner moderniseras i hög fart -- de öppnas för världsmarknaden och drar (tack vare sitt låga kostnadsläge och ökande modernisering) till sig tillverkningsindustri. I takt med att deras välfärd stiger drar de också till sig allt mer kvalificerade branscher. Vi i västvärlden möter nu även konkurrens på områden som forskning, utveckling och i tjänstesektorn.
Det räcker inte längre för oss att hitta komparativa fördelar -- inrikta oss på branscher där vi är bäst. Vi når snart en punkt då vi måste sänka våra reallöner (disponibla inkomster) för att vara konkurrenskraftiga.
I Tyskland har anställda i flera företag redan gått med på förlängd arbetstid med bibehållen lön. I Sverige öppnade förra året de första tandvårdsklinikerna med enbart utländska tandläkare. Lönenivåerna i väst och öst behöver alltså närma sig varandra.
Vi svenskar och västeuropéer har det alltså för bra? Jag skulle snarare uttrycka det så här:
Lönerna i många yrken och branscher ligger på orimliga nivåer. In-gångslönen för en svensk hamnarbetare är till exempel lika med slutlönen: runt 21 000 kronor i månaden. Tjänsteår, särskilda arbetsuppgifter och obekväm arbetstid ger tillägg. För att bli hamnarbetare krävs i praktiken körkort för tyngre fordon men ingen formell yrkesutbildning. En ingångslön som överstiger nivåerna för såväl sjuksköterskor och många akademiska yrken är orimlig. Utbildning måste ju löna sig!
Siffror från LO-förbundets lönestatistik, Avtalsöversikt och Medlings-institutet för år 2004 visar på orimliga lönenivåer i fler branscher. Ingångslönen för journalister var detta år 16 801 kronor. Långt däröver låg bland andra transportarbetare (18 000), brevbärare (18 600) och byggnadsarbetare (19 100).
Vi i Sverige måste vara beredda på att sänka våra reallöner, dels av ren självbevarelsedrift men även för att få vår arbetsmarknad att fungera bättre -- göra utbildning och rörlighet på arbetsmarknaden -- byta jobb -- mera lönsamt.
Det finns ytterligare ett argument till varför vi gemensamt behöver dra åt svångremmen. En blick bakåt i historien ger vid handen att växande välstånd lett till ökade mänskliga fri- och rättigheter, medan recession och oroligheter givit motsatt resultat. Exempel på det senare är 1930-talets Tyskland och i viss mån även USA efter terrorattentaten 2001.
Genom att börja anpassa vårt samhälle för lite sämre tider nu har vi chans att undvika depression och därmed kanske även oroligheter, statskupp och massfattigdom.