Den globala ekonomiska krisen kan leda till ett bakslag för liberal marknadsekonomi och ge skjuts åt en mer reglerad och socialistisk ekonomisk politik. Det har sagts av många, med fruktan eller förhoppning i rösten beroende på vem som uttalat sig. Mona Sahlin hör till de förhoppningsfulla.
Gårdagens partiledardebatt i riksdagen handlade mycket om krisen och alla varsel. Sahlins retorik var farligt bakslug när hon använde krisen för att ösa så mycket galla som möjligt över regeringen. Genom att omärkligt blanda och ge och glida mellan helt olika sakfrågor, försökte hon frammana bilden av att allt hänger ihop och är regeringens fel.
Det är naturligtvis inte sant.
När Sahlin pratar om "ökade klyftor", att "gynna de redan rika" och "skattesänkningar" som om detta har orsakat krisen är hon ohederlig. Visst kan man vara emot skattesänkningar för att man tycker att höga skatter är rättvisa, men då får man ta den debatten - inte låtsas som att regeringens jobbskatteavdrag skulle ha orsakat den globala finanskrisen.
När Sahlin slänger in formuleringar som "regeringen vill ge marknaden friare tyglar" och "underskottet i de offentliga finanserna motsvarar snart skattesänkningarna" i det allmänna krispratet är det inget annat än ett patetiskt guilt by association-försök. I stället för att argumentera sakligt för sin ekonomiska modell - högre skatter, mer omfördelning och fler politiska ingrepp i näringslivet - försöker Sahlin få oss att associera liberal marknadsekonomi i allmänhet och regeringens politik i synnerhet med kris och varsel.
Tyvärr var alliansledarna ointresserade av att bemöta och reda ut Sahlins dimridåer. Något enstaka påpekade om att krisen faktiskt är global och att alltför pengaslukande åtgärdsprogram kan förvärra läget var allt som hördes.
Maud Olofsson var undantaget. Hon gick till ideologisk motattack: "Oppositionen ropar på mer åtgärder och skattehöjningar, och kritiserar oss för att vi låter medborgarna behålla mer av sina intjänade pengar. De socialistiska tycker att det är politikernas pengar". Varje gång vänsterkoalitionen lägger ut texten om allt de vill göra skulle det behövas en mini-Maud som påminner om vilka det är som betalar.
Men Sahlins dimridåer slog tillbaka mot henne själv. Hon hade nämligen en relevant fråga som drunknade i mischmaschet av klyftor, skattesänkningar och varsel. Hon undrade om och när regeringen tänker hörsamma Sveriges kommuner och landstings vädjan om mer pengar för att slippa säga upp personal. Hon såg själv till att frågan inte besvarades, genom sitt ovidkommande kringprat.
Sent i debatten fick dock Peter Eriksson ett halvt svar på samma fråga av Göran Hägglund. Hägglund vill ge mer pengar till kommuner och landsting, men betonade försiktighet med skattebetalarnas pengar. Om Sahlin hade lyckats få det svaret tidigare hade det kunnat bli intressanta följdfrågor till alla alliansledarna. Men Sahlin var för upptagen av att skrämma väljarna med högerspöket.