Han kom till världen som Karol Wojtyla, och när han lämnar den står det klart att Johannes Paulus går till historien som "den store". För sekulariserade svenskar är det nog lite svårt att leva sig in i de känslor som påven Johannes Paulus II väcker runt om i den katolskt kristna världen. Med svenska ögon framstår Johannes Paulus arv mer än något annat som reaktionärt.
Påvens -- det kommer att ta tid innan världen vant sig vid att titeln inte längre är synonym med den man som innehade ämbetet i nästan tjugosju år -- syn på homosexualitet, aborter och preventivmedel, hans syn på sexualiteten över huvud taget, var också reaktionär.
Katolska kyrkans dogmatiska motstånd mot kondomer har bidragit till att försvåra bekämpningen av aids i Afrika. Det är en dogmatism som kostar människoliv, och som samtidigt gör den katolska kyrkan allt mer irrelevant i mångas ögon, inte minst i Europa. Katolicismens grepp i länder som Frankrike och Spanien -- som vi gärna inbillar oss är mer religiöst präglade än vårt eget, svalt kristna land -- blir bara svagare.
Det är dock omöjligt att inte beröras av den otroliga hängivenhet som Johannes Paulus visat, och det ända in i det sista. Svårt medtagen av sin sjukdom försökte påven ändå välsigna de troende under den gångna påsken; efter en halvtimmes ansträngning -- som måste ha varit ytterligt krävande och plågsam för honom -- fick han till slut fram ett "amen". Det blev också hans avskedsord i det offentliga.
Johannes Paulus trodde fullt ut, han stod för sin tro oavsett om det var populärt eller impopulärt i samtiden. Därmed höjde han sig över tidens offentlighet. Det finns en fascinerande dubbelhet i hans arv. Å ena sidan var hans andlighet världsfrånvänd. Den bortsåg från världens realiteter -- som i fallet med aids -- och gjorde sig därmed också irrelevant. Å andra sidan kanaliserades tron på ett sätt som fick stora, ja, världs-omvälvande konsekvenser.
Johannes Paulus var den "resande påven". Han globaliserade ledningen för den katolska kyrkan, som inte längre är någon huvudsakligen italiensk angelägenhet. Han stärkte banden med andra trossamfund, och försökte inte minst skapa en dialog med den muslimska världen. Det låg en djup symbolik i att påven uppsökte den man som närapå ändade hans liv 1981, turken Mehmet Ali Agca, i fängelset och gav honom syndernas förlåtelse.
Vilka som låg bakom detta attentat har ännu inte klarlagts. Men misstankarna riktades tidigt mot Sovjetunionen och dess satellitstater, i synnerhet mot Bulgarien. I veckan har den bulgariska regeringen meddelat att man kommer att öppna sina arkiv. Kanske visar sig svaren finnas där. Men det råder inget tvivel om att den sovjetiska ledningen i början av 1980-talet såg Johannes Paulus som ett stort hot.
Den polskfödde påven blev omedelbart en inspiration i kampen mot kommunismen. Allt startade i Polen, där katolska kyrkan redan representerade motståndet mot diktaturen. Den nyblivne påvens besök i sitt hemland, och därefter hans stöd till Solidaritetsrörelsen, fick dramatiska följder. Det var Johannes Paulus II som fällde kommunismen, har den siste sovjetledaren Michail Gorbatjov förklarat. Det är stort.