I dagens tidning konfronteras kommunstyrelsens ordförande Lena Micko med statistikernas skepsis mot visionen om 200 000 invånare för Linköping. Skall tanken förverkligas inom en någotsånär nära horisont krävs en tillväxt av välfärd som saknar motstycke, menar de som faktiskt räknat på det hela.
Micko svarar att man ju inte satt något årtal utan att det mer handlar om en vision om att det någon gång skall bli så många. Vad är då egentligen poängen? Då handlar det om en vision vars bärande inslag snuddar vid talmystik. I grund och botten är det en märklig syn att ett samhälles välmåga skall mätas i kvantitativa termer. Ju större samhälle desto bättre?
Klokare i så fall att koncentrera sig på kvaliteten. Där gör Micko helt rätt som fokuserar på universitetet. För helt visst är det kring universitetet och dess forskning som Linköpings långsiktiga välstånd alstras.
Som Micko påpekar sätts ramarna för universitetets verksamhet till stor del av staten. Men kommunen kan ändå bidra. För att uppmuntra framväxten av högteknologisk verksamhet krävs en god lokal företagarpolitik. För att attrahera forskare och studenter krävs inte minst bra boendemöjligheter. Faktum är att så enkla saker som att en stad har rykte om sig att ha låg brottslighet och skolor där elever lär sig något kan vara nog så viktiga faktorer i konkurrensen om kompetens.
Det är mer jordnära uppgifter som, om de sköts väl och resolut, bidrar till ett välmående Linköping. Och, som uppmuntrande bieffekt, sannolikt också ett växande