I onsdags omhändertogs 18 ungdomar av polisen sedan de stört Sverigedemokraternas valmöte på Lilla torget. Ungdomarna riskerar nu böter eller upp till sex månaders fängelse för störande av allmän sammankomst.
Samma dag arrangerade Utrikespolitiska studentföreningen vid Linköpings universitet, UF, en temadag om yttrandefriheten. Till denna bjöd föreningen in den etablerade Förintelseförnekaren och judehataren Ahmed Rami som dömdes för en rad fall av hets mot folkgrupp i Stockholms tingsrätt 1989.
Båda dessa händelser aktualiserar gränsen mellan rasism eller främlingsfientlighet å ena sidan - och yttrandefriheten å den andra. Men det finns två avgörande skillnader.
När det gäller SD är det lätt att ana deras grumliga avsikter. Deras syn på flyktingpolitik och integration kan ses som främlingsfientlighet dold i en politiskt korrekt förpackning. Det är ett friskhetstecken att unga människor provoceras av SD. Men det betyder inte att de har rätt att tysta partiet genom att gripa till våld.
Att man kan ana ett främlingsfientligt budskap mellan raderna kan inte - och får inte - räcka för att sätta munkavle på vissa debattörer eller politiska partier. Vi måste kunna diskutera integrationspolitiken även ur ett kritiskt perspektiv. Och även med personer vars åsikter vi föraktar.
Yttrandefriheten är till för att skydda den som har obekväma eller kontroversiella åsikter. Syftet är att samhällsdebatten bör vara så fri som möjligt.
Med Ahmed Rami och Utrikespolitiska studentföreningen förhåller det sig helt annorlunda. Han har ägnat en stor del av sitt liv åt att smutskasta sionismen i de absolut grövsta ordalag. Gång på gång har han visat att han är oförmögen att göra en distinktion mellan sionismens förespråkare och judarna som folkgrupp. Hans framställningar kryllar av kränkande uttalanden om judarnas girighet, fräckhet, lögnaktighet, med mera. Han är dömd för ett flertal fall av hets mot folkgrupp.
Här rör det sig alltså inte om antydningar eller tolkningar utan om ett av domstol konstaterat lagbrott.
Att bjuda in Ahmed Rami till en debatt om yttrandefrihet är därför lite som att bjuda in en serievåldtäktsman till en debatt om mäns våld mot kvinnor. Går det att se något konstruktivt i en sådan provokation? Det är mycket tveksamt.
I värsta fall kan man få för sig att UF är öppen för möjligheten att vår lagstiftning ser lite väl snävt på antisemitisk propaganda. Att vi borde fundera på om inte en liten släng av judehets bör vara okej trots allt.
Så illa är det säkert inte. Det rör sig snarare om brist på eftertanke från föreningens sida. Man har kanske inte insett att inbjudan kan bidra till att relativisera Ahmed Ramis hets mot judar - eller rent av legitimera den.
Att med våld försöka tysta Ahmed Rami vore lika fel som att försöka tysta SD. Men det betyder inte att det är rimligt att erbjuda honom en plattform för hans åsikter.