Det politiska etablissemanget ville inte förstå någonting av det budskap som svenskarna levererade i folkomröstningen om EMU. I stället idiotförklarades svenska folket av åtskilliga företrädare för eliten. Därefter har etablissemanget försökt att låtsas som om EMU-folkomröstningen aldrig ägt rum.
Nu har det politiska etablissemanget fått en ny, rungande påminnelse från folket. Med sin exempellösa framgång har Junilistan skrivit svensk politisk historia. Väljarna har belönat det parti som trädde fram med missionen att förvalta budskapet från euroomröstningen. Men precis som efter den förstår "dom där uppe" till synes ingenting av det som hänt.
"Vad är det för fel på svenskarna?", undrar en centerpolitiker. En folkpartiföreträdare tycker att det som hänt är "förskräckligt". Det talas om "populism", om att svenskarna inte kan acceptera EU-medlemskapet.
I själva verket backade också de partier som vill lämna EU. Junilistan är inte emot EU, utan motsätter sig att unionen får för mycket makt över medlemsländerna. Det var det som attraherade väljare ur ett brett spektrum. Det var vanliga, sansade, förnuftiga medborgare -- som mycket bättre än en föregivet "upplyst" elit förmår att se nyanser -- som gav sig tillkänna.
Tjugofem procent av Junilistans väljare kom från socialdemokraterna. Tjugo procent kom från moderaterna. Det är ett betecknande faktum att det var de två största partierna som levererade huvuddelen av väljarna till den nya uppstickaren. Det visar att partiet slog an strängar hos en bred folkmajoritet.
Junilistans framgång kan beskrivas som ett "uppror från mitten". I detta faktum ligger också något mycket hoppingivande för framtiden. I många andra länder i vår närhet har klyftan mellan eliten och folket givit upphov till populistiska krafter som kanaliserat missnöjet till ytterkanterna. Även i Sverige finns ett uppdämt behov av att markera mot det politiska etablissemanget, men också en sund motvilja mot politiska äventyrligheter och mot billig populism. Det är en förklaring till att det gick så bra för Junilistan; partiet är rebelliskt, men samtidigt förtroendeingivande och icke-populistiskt i sin retorik och politik.
I denna kombination finns fröet till en förnyelse av svensk politik och för den nödvändiga vitaliseringen av demokratin.
Det som fyrade av raketen Junilistan var ytterst frågan om makten. Det finns en bred folklig uppslutning bakom det nationella självbestämmande som våra makthavare till stora delar vill avyttra till Bryssel. Det finns också en bred, tvärpolitisk, ilska bland "vanligt" folk över att eliten ger katten i vad medborgarna tycker. Denna maktens självgodhet, elitens oblyga vaktslående om sitt revir tog sig också förskräckande konkreta uttryck: Maktens behandling av Junilistan - utestängning från tevedebatten, postens, kommunernas och valnämndernas sabotage och försök att hindra väljarna från att över huvud taget få tillgång till partiets valsedlar - formade sig till en närmast övertydlig manifestation av den pågående urholkningen av demokratin.
Det är därmed fel att betrakta utgången av EU-valet endast i ljuset av Europapolitiken. EU är snarare både symbolen och det yttersta uttrycket för det som väljarna reagerar mot - den växande klyftan mellan makten och medborgarna.
Junilistan, som vill förvalta budskapet från EMU-omröstningen har genom sin framgång fått en om möjligt ännu mer uppfordrande uppgift, att verka för en allmän vitalisering av demokratin, för en upprättelse av medborgarskapet. I den tvärpolitiska framgången ligger ett budskap med också potentiellt inrikespolitiska implikationer.