Förr kallades det välgörenhet och sågs över axeln av främst radikala grupper. Välgörenhet ut-övades av "överklassdamer" och betraktades som något högst tvivelaktigt. Kärnan i kritiken var att det var samhällets uppgift att hjälpa dem som inte kunde klara sig själva.
Kritik av det här slaget vann lätt gehör i tider då statens finanser var avsevärt bättre än i dag och trygghets- och välfärdssystemet var under ständig utbyggnad.
I dag ser vi allt fler tecken på att trygghet och välfärd vittrar sönd-er, och då har det blivit annat ljud i skällan. Nu välsignas de frivilliga insatserna från alla håll. På vissa områden är de oundgängliga om vi ska upprätthålla den trygghet som socialdemokraterna genom årtionden försäkrat att vi ska ha, bara vi accepterar höga skatter.
Utan överdrift kan det sägas att till exempel äldreomsorgen och omsorgen om funktionshind-rade står och faller med frivilliga insatser, framför allt från anhöriga. Under 90-talet presenterades i Linköping en utredning som hävdade att anhörigvården på de nämnda områdena utgjorde inte mindre än 75 procent.
Mammor, pappor, Röda Korsets folk och andra nattvandrare har växt i antal på senare år, och alla bidrar de till att i någon mån överlappa bristen på resurser inom polisen.
Yngre pensionärer i Linköping skapar trygghet åt äldre pensionärer som bor kvar hemma. Äldrenätverket i staden har frivilliga deltagare som spejar på gator, trottoarer och torg för att upptäcka olycksrisker. Eventuella risker rapporteras till kommunen. Pensionärsorganisationen SPF har instiftat sin trygghetsringning, vilket innebär att frivilliga krafter tar på sig att dagligen ringa till äldre ensamma personer.
Om de här frivilliga åtagandena pratades det för övrigt på en av kommunen anordnad träff i Ekholmen häromkvällen.
Träffen var inte särskilt välbesökt, trots att det utan vidare kan fastslås att omfattningen av frivilliga och ideella insatser har ökat märkbart den senaste tioårsperioden.
Nattvandrare, trygghetsringare och det äldrenätverk som finns i Linköping fyller en stor och viktig funktion. Heder åt alla som släpper till fritid, kraft och engagemang för att göra livet bättre för sina medmänniskor.
Samma sak kan självfallet sägas om alla dem som utför ren vård och omsorg om närstående. Ofta utan ersättning, och om ersättning förekommer är den ytterst blygsam. Ändå är det den form av frivillighet som det ligger närmast till hands att känna sig kluven inför.
Bastrygghet och vård för äldre och funktionshindrade måste också fortsättningsvis vara en samhällsangelägenhet. Ansvaret får inte flyttas över på anhöriga och grannar, om ansvaret överlåts till närstående ska det utgå en rimlig ersättning från kommunen.
Dessvärre finns det inget som tyder på ett ökat kommunalt ansvarstagande. Vid träffen i Ekholmen uppgav tvärtom omsorgsnämndens ordförande, Elisabeth Gustafsson (s), att det över lag krävs mer frivilliga insatser. De "är ett måste för att upprätthålla välfärdsstaten".
Detta är åtminstone ett rakt besked. Om inte den ensamstående heltidsarbetande läraren eller servitrisen hinner och orkar ta hand om sin gamla och ensamma pappa blir välfärdsstaten ett minne blott. Trots det hårda skattetrycket och trots alla fagra politiska löften om att ingen ska behöva frukta att bli gammal, sjuk eller utsliten och ingen ska behöva ha ångest för att vistas ute kvälls- och nattetid.
Om tre år börjar en ny valrörelse och i den får vi säkert höra fler fagra löften, vilka betyder än större anspänning i statens finanser. För det är just så det går till. För att få eller få behålla makten utlovas guld och gröna skogar, och ingen låtsas om att konsekvenserna måste bli att politikerna kallt kalkylerar med ännu fler frivilliga insatser.