Det räcker inte att det går bra för moderaterna. En borgerlig valseger, det säger sig självt, förutsätter att samtliga borgerliga partier gör bra ifrån sig. På den punkten finns det anledning till oro.
Den Sifomätning som redovisades förra veckan visade att moderaterna befäster sin ställning på en hög nivå. Men de borgerliga småpartierna - kristdemokraterna och centern - rör sig inte uppåt. I kristdemokraternas fall är trenden till och med klart oroväckande nedåtgående. Kd har i dag bara stöd av drygt fem procent av väljarna.
Det är med andra ord inte något orealistiskt scenario att kristdemokraterna åker ur riksdagen. Och då lär det heller inte bli något maktskifte.
Helt avgörande är att partiet hörs och syns mycket mer i debatten. Tiden efter Alf Svensson har kristdemokraterna i praktiken varit osynliga. Nye partiledaren Göran Hägglund har varit väldigt svag i sina framträdanden, som under partiledardebatten i riksdagen.
Men det handlar inte bara om partiledarens brist på utstrålning och auktoritet, även om det är handikapp nog. Kristdemokraterna lider framför allt av att partiet vill vara så "lagom" att profilen helt suddas ut. Den processen startade för övrigt redan under Alf Svenssons sista år som partiledare, då även väljarstödet började dala.
I politiken håller det helt enkelt inte att försöka vara alla till lags. Då är man snart ingen till lags.
Men nu verkar det som om Göran Hägglund upptäckt faran. I lördags gick kd-ledaren till storms mot regeringens familjepolitiska förmynderi.
"Det är inte staten utan föräld-rarna som skall avgöra hur föräldraförsäkringen skall fördelas mellan föräldrarna", slog Hägglund fast.
Starka krafter inom socialdemokratin vill kvotera föräldraförsäkringen. Samtidigt visar opinionsundersökningarna entydigt att svenska folket säger nej till just detta. Medan socialdemokraterna vill minska utrymmet för familjernas självbestämmande, öka politikermakten och styra föräldrarna ännu hårdare, vill de sistnämnda ha mer utrymme för egenmakt.
Och det är ytterst detta som den borgerliga samlingen inför valet 2006 handlar om: syftet med det eftersträvade maktskiftet är att få möjlighet att stärka individernas och familjernas egenmakt.
När kristdemokraternas Göran Hägglund säger "byt ut förmyndarregeringen!" ger han röst åt en bred folklig opinion. Det är långt ifrån bara traditionella borgerliga sympatisörer som reagerar mot det familjepolitiska förmynderiet. Den känslan är tvärtom utbredd även bland "arbetarväljare".
Familjepolitiken har därför en stor potential, och blir kanske den enskilda fråga som avgör om det blir ett regeringsskifte eller inte.
Det är bra att Hägglund nu höjt rösten. Men opinionsbildningen måste vara envis, målmedveten och kontinuerlig.
Kristdemokraterna har nu chansen att rädda sig kvar i riksdagen, att rent av växa sig starkare och därmed ge sitt bidrag till den borgerliga alliansens valseger. Göran Hägglund och hans partikamrater får inte förtröttas i det viktiga opinionsarbete som nu väntar fram till september 2006.