Första maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag. Som sig bör firades den i går med tåg, tal, röda fanor och "Internationalen". Den kamplust som arbetarrörelsens egen sång hyllar och uppmanar till lyser dock med sin frånvaro inom svensk socialdemokrati.
Fortfarande, ett drygt år efter Mona Sahlins tillträde på partiordförandeposten, vet vi väldigt lite om vilken väg socialdemokraterna kommer att ta med henne vid rodret. Och tystnaden har kritiserats från såväl borgerligt som socialdemokratiskt håll.
Visserligen pågår ett politiskt förnyelsearbete; ett arbete som kan ta tid. Att låsa fast sig för tidigt vid vissa ståndpunkter kan försvåra det arbetet. Därtill befinner sig partiet i opposition och i den rollen ingår att agera blåslampa. Att utspelen mest handlar om att kritisera regeringen är en naturlig del av det politiska spelet.
Men därmed inte sagt att kritiken mot Sahlins tystnad inte har fog för sig - för det har den. I rollen som största oppositionsparti ingår också att presentera någon form av politiskt alternativ till regeringen, och något sådant finns inte i dag.
Det som vi vet att Sahlin och socialdemokraterna vill göra vid en eventuell valseger 2010 pekar dessutom mer i riktning mot en traditionell socialdemokratisk politik än mot förnyelse och modernisering. Den skuggbudget som presenterades häromdagen innehöll i och för sig en del nya insikter - men lösningarna på viktiga samhällsproblem som exempelvis ungdomsarbetslösheten var de gamla vanliga: Fler åtgärder och kurser i Ams-regi.
Tystnadens politik har opinionsmässigt varit en framgång för Mona Sahlin. Glappet mellan oppositionen och regeringspartierna minskar förvisso - men än så länge står majoriteten av väljarna på socialdemokraternas sida. Och hittills har det onekligen sett ut som att de hellre vill ha en återställarpolitik framför förnyelse och modernisering. Att Sahlin har legat så lågt ska nog därför inte bara tolkas som en rädsla för att stöta sig med olika falanger inom partiet. Självklart vill hon inte heller göra sig ovän med alla de som oavsett partibeteckning tycker att regeringen har gått för hårt fram.
I går presenterade Aftonbladet en Sifo-undersökning om förtroendet för de olika partiledarna. För Mona Sahlin var det en ganska dyster läsning. Sedan i julas har hon tappat sex procentenheter i stöd, från 48 till 42 procent. Detta medan moderatledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt har ökat med fyra procentenheter, från 45 till 49 procent. Och Sahlin själv är inte det enda problemet för henne: Både vänsterledaren och miljöpartiets språkrör backar och det är med dem som Sahlin förväntas samarbeta eller bilda regering med vid en eventuell valseger 2010.
Självklart är det svårt att säga något definitivt om huruvida detta är en vändpunkt nedåt för Mona Sahlin. Men nog verkar det som att allt fler väljare tycker att det börjar bli dags att leverera. Att lämna besked om vilken väg socialdemokraterna ämnar gå.