Frågan är om Juholt är villig och förmögen att knyta an till den äldre traditionen inom socialdemokratin som lade sin tyngdpunkt på arbetarklassens starka dygder och värderingar. Om så är fallet kan han titta på det brittiska arbetarpartiet, Labour, för inspiration. Där växer just nu fram en ny intressant grupp som kallar sig Blue Labour - blå arbetare - som främst lägger vikt vid den vanlige medborgarens preferenser; vilket inte alltid leder till samma slutsatser som eliten i frågor om globalisering, invandring och EU.
Blue Labour leds av Maurice Glasman, en akademiker som vill att Labour lämnar den nyliberala väg partiet slog in på under Tony Blair och istället försöker återuppväcka arbetarrörelsens ursprungliga etos, där patriotism, familj och arbetsmoral stod i centrum. Detta är på sätt och vis en revolt mot den förhärskande synen inom dagens socialdemokrati, såväl i Storbritannien som i Sverige, som förfäktat abstrakta begrepp som rättvisa och jämlikhet och hyst en mycket instrumentell syn på hur de ska implementeras i samhället.
Ett exempel på detta är den svenska välfärdsstatens förändring. Ursprungligen ett påhitt enbart till för de svaga, konstruerat av personer som bara kunde föreställa sig ett samhälle där alla arbetade. Begrepp som tacksamhet och ömsesidighet var vitala. Gradvis har välfärdsstaten och tillgången till välfärdstjänster ombildats till att handla om rättigheter utan skyldigheter. När kopplingen mellan den enskildes handling och tillgången till välfärd brutits har vi blivit atomiserade välfärdskonsumenter. Välfärden bara finns där, vi har rätt till den och det är upp till politiker och byråkrater att tillhandahålla den.
Radikala socialdemokrater har under de senaste fyrtio åren varit ledande bakom den utvecklingen och den borgerliga regeringen har ännu inte lyckats återupprätta den känsla av civil samhörighet som möjliggjorde välfärdsstaten, även om man kommit långt i återupprättandet av arbetsmoralen.
Skulle Juholt slå in på den väg som Glasman försöker staka ut för de brittiska socialdemokraterna har han ett digert arbete framför sig. Han måste samla en ny krets av unga tänkare runt sig. En krets som vare sig är belastad av det gamla betongsosseriet från 1970-talet eller Mona Sahlins kulturradikala socialliberalism. Det är fortfarande svårt att säga var Håkan Juholts socialdemokrater kommer att hamna. Men om hans hanterande av Libyenfrågan var definierande för honom som politiker får vi gissa att han kan hamna var som helst.