I videobloggarna på Youtube syns en söt, mörkhårig flicka med rosiga kinder. Trettonåringen från Kumla pratar mest om vardagliga saker – om en Spanienresa, om julen. Men i det senaste inlägget, från slutet av januari, ser hon irriterad ut. Hon har tröttnat på alla illvilliga kommentarer: "Jag tycker inte att ni ska skriva 'du är så ful - ta livet av dig'… Det handlar om liv och död.” Det är hjärtskärande att se flickan värja sig mot glåporden hon utsatts för och veta att hon inte längre lever. Förra fredagen kastade hon sig framför ett tåg.
Än så länge är det oklart exakt vad som har skett – polisen arbetar efter flera spår. Men sedan händelsen blivit känd har mycket av fokus riktats mot flickans skolan, Vialundskolan i Kumla. Det tycks vara en skola med stora problem. Långt innan dödsfallet blev känt har lärare flytt och föräldrar tagit sina barn från skolan. Skolans roll måste utredas. Men diskussionen får inte stanna där. Skolpersonal har förstås ett ansvar för att motverka kränkningar och att skapa en god stämning mellan eleverna – men lärare och rektorer är inte med eleverna dygnet runt. Nätmobbningen kan upplevas som extra plågsam eftersom förnedringen inte upphör med skoldagen, utan följer med in på pojk- och flickrummen och kan pågå dygnet runt.
Frågan måste också ställas: vilket ansvar har det övriga samhället? Vad kan göras för att se till att tragedin inte upprepas?
Hatet på nätet tar många olika former. För några veckor sedan var det kvinnliga opinionsbildare som stod i fokus. I Uppdrag Granskning vittnade debattörer som Åsa Linderborg och Ann Charlotte Martéus om hur de utsatts för hot och hat.
I programmets kölvatten lanserades flera olika förslag. Förbud mot anonymitet på nätet är en idé. Det skulle förstås minska nättrakasserier och kriminalitet – men det skulle också inskränka yttrandefriheten, genom att exempelvis sabotera möjligheterna att larma om missförhållanden eller diskutera känsliga ämnen. Lika självklart som nätet kan vara en arena för mobbning är det en fristad där mobbade kan hitta nya vänner och sammanhang.
Ett annat förslag, som lanserats av juristerna Lars Arrhenius och Mårten Schultz, är en nätombudsman med befogenhet att driva skadeståndsprocesser. Det skulle kunna vara ett stöd för de drabbade. Men steget för en tonåring som trakasserats att göra en anmälan till en nätombudsman är förmodligen stort.
Polis och rättsväsende skulle kunna stävja en del av trakasserierna – men då krävs ökad kompetens och mer resurser. Och fler föräldrar borde engagera sig i barnens nätliv, finnas på plats och ställa frågor.
Nätet är ingen särskild plats, med särskilda regler, utan en del av samhället. Barn som mobbas borde kunna räkna med vuxenvärldens stöd – oavsett var eller hur mobbningen äger rum.