När Hillary Clinton avgick som från posten som utrikesminister för USA i fredags kunde hon blicka tillbaka på en lång karriär. Under sina fyra decennier i arbetslivet har hon bland annat hunnit arbeta som advokat, leda en arbetsgrupp för sjukvårdsreform i Vita huset, tjänstgöra som senator, tävla om presidentposten för att därefter resa världen runt som utrikesminister.
Ändå är det möjligt att hennes största utmaning ligger framför henne. Clinton har nu blivit så populär att många anhängare hoppas att hon kommer att ställa upp vid nästa presidentval. Det är inget omöjligt scenario. Visserligen kommer hon att vara närmare 70 år vid nästa val – men det anses inte vara något större hinder. Ronald Reagan var 69 när han först tillträdde. Hillary Clintons efterträdare på utrikesministerposten, senatorn John Kerry, är för övrigt 69 år.
Visst är det märkligt? I USA, som sägs vara så åldersfixerat, finns det ändå utrymme för äldre som vill fortsätta bidra med sina erfarenheter. Det märks inte bara i politiken, utan även i akademin och näringslivet.
I Sverige är det ont om liknande förebilder. När 65-åringen Jan Eliasson på våren 2006 utsågs av Göran Persson till utrikesminister var det ett unikt tillfälle.
Det är uppenbart att någonting är skevt med den svenska synen på ålder och anställningsbarhet. Svenska studenter är i genomsnitt omkring 29 år gamla när de tar en akademisk examen. Den relativt höga åldern beror bland annat på att unga studerar en eller ett par extra terminer för att slippa gå ut i arbetslöshet. Därefter gäller det att jobba hårt. På några år ska man bilda familj, spara ihop till en bostad och göra karriär. För rätt vad det är, har man hunnit bli passé. Rekryteringsfirmor vittnar om att svenska företag slentrianmässigt frågar efter kandidater i 35-40-årsåldern.
Visst – alla äldre kan inte arbeta. Många med fysiskt och psykiskt krävande jobb ser fram emot pensionen. Men som grupp blir de äldre allt friskare och vill vara aktiva längre upp i åldrarna. Det är ett faktum som borde utnyttjas.
Istället har vi en situation där ungdomar knappt släpps in på arbetsmarknaden, medan äldre inte ges chansen att fortsätta utvecklas i sina yrken.
Det finns förstås en lag mot åldersdiskriminering, som nyligen utvidgats till att gälla även utanför arbetslivet. Den behövs – men alla former av diskriminering är inte så tydliga att de faller inom lagens ramar.
Om regeringen Reinfeldt verkligen vill påverka svenskarnas attityder så vore det nog läge att tillsätta en eller ett par seniora statsråd. Carl Bildt är med sina 63 år den enda i regeringen som passerat sextioårsstrecket. I dag ser det ut som att partiledarna anser att svenska politiker är mest kompetenta kring fyrtioårsstrecket. Är det verkligen den signalen regeringen vill skicka till omvärlden?