Hur stoppar man nazister? Frågan infinner sig sedan Nationalsocialistisk front för andra året i rad ställt till bråk i samband med Kärleksparaden genom centrala Linköping.
Att handgripligen stoppa nazisterna lyckades polisen bra med. I den bemärkelsen segrade rättsstaten.
Paraden kunde genomföras som planerat och ingen av de cirka 200 personer som tågade genom staden kom till skada. Det blev visserligen slagsmål på Trädgårdstorget - i första hand mellan nazisterna och Antifascistisk aktion, med ett femtontal gripna. Enligt uppgift drabbades också Linköpingsbor som varken hade med paraden, Afa eller NSF att göra av flaskkastningen som utbröt.
Det är naturligtvis inte bra att det inte gick att helt stoppa våldet. Inte heller att allmänheten drabbas.
Men Afa och nazistiska grupperingar har sedan länge förvandlats till något slags Fight club, som söker konfrontation för sakens egen skull. Det är svårt för polisen att stoppa två parter som vill slåss med varandra.
Och viktigast av allt är att själva paraden inte stördes. Inte för att den vill lyfta fram just homosexuellas rättigheter. Utan för att ingen grupp ska ha makten att skrämma andra till tystnad i ett demokratiskt land.
Det är den makten nazisterna söker. Det är i den bemärkelsen de måste stoppas. Inte deras åsikter - utan deras försök till hot. Om en enda person stannar hemma från nästa års Kärleksparad av rädsla för bråk, så har nazisterna vunnit.
Att våld inte fungerar i sammanhanget torde vara det enda Afa lyckats bevisa. Våldet föder polarisering och mer våld. Stämningen trappas upp.
Polisens och samhällets insatser räcker inte heller alltid för att skapa trygghet för utsatta grupper; invandrare, homosexuella och andra måltavlor för hets och hat.
Nej, tryggheten i samhället måste utgå från medborgarna själva.
Det bästa sättet att stoppa nazisterna från att göra Kärleksparaden till en årlig påminnelse om hatets krafter är att Linköpingborna gör paraden till sin. I Pridetåget i Stockholm marscherar 10 000-tals deltagare: Barnfamiljer, tonåringar och pensionärer - av alla tänkbara sexuella läggningar och från alla samhällsgrupper.
Pride har växt till en gigantisk manifestation för tolerans i bred bemärkelse. Låt det bli så även med Kärleksparaden. Till sist kommer nazisterna att förstå att de inte är välkomna på festen.
"All kärlek är bra kärlek", var huvudbudskapet i paraden. Det är svårt att förstå att det kan provocera så till den grad. Men kanske är det just den kärna som gör budskapet sympatiskt i de flestas ögon, som får nationalsocialisterna att se rött:
Idén att vi alla är lika värda.
Men den idén - och kärleken själv - går naturligtvis inte att stoppa.