Vi är nog många, kanske främst med facklig bakgrund, som med förvåning tagit del av den dispyt som förts mellan Linköpings kommundirektör Anders Leckne och Lärarfackets ordförande Åke Nilsson. Lärarnas Riksförbund (LR), en facklig organisation som via den så kallade förtroendemannalagen ges en absolut rätt att verka på medlemmarnas arbetsplatser, hotas av kommunen med ett formellt nyttjandeförbud vad gäller vissa informationsvägar. Mig veterligen så är det första gången en offentlig arbetsgivare på grund av påstått dåligt uppförande (min tolkning), tilldelat en avtalsbärande facklig organisation en formell skriftlig "erinran". Om detta är förenligt med svensk lag undgår min bedömning.
Senast den 8 september under Ordet Fritt försöker kommundirektören att tillrättalägga och försvara sig mot den kritik han mottagit från bland annat Arne Grip i Kisa. Tyvärr blev nog resultatet att många blev än mer konfunderade över vad som pågår i kommunhuset. Hur kan man utforma etiska regler för IT-användning som i sin tillämpning riskerar att leda till -- för svensk arbetsmarknad -- unika rättstvister?
Att man från båda parters sida -- oavsett regler -- bör ha som ambition att hålla en korrekt "samtalston" med ett bra ordval är självklart. Lika självklart är att i konfliktlägen kan ordvalet ibland bli mindre lyckat. Detta faller dock normalt tillbaka på den som felat, och i ett bra samarbetsklimat sker en "självsanering". Den arbetsgivare som visar respekt får oftast respekt tillbaka!
De fackliga organisationerna i kommunen har sina medlemmar arbetande mitt i verkligheten och klarar inte i längden att överdriva eller komma med orimliga påståenden. Sådana "felaktigheter" kommer, av medlemmarna själva, med en viss tidsfördröjning att rättas till. Så fungerar det i den normala fackliga verksamheten och det gör det säkerligen även på arbetsplatserna inom Linköpings kommun.
Hur dåligt grundat arbetsgivaren än upplever den fackliga kritiken, så kan man rimligen inte via IT-användningen upprätta censurliknande regler för de fackliga organisationerna. Leckne anser till exempel i sin erinran att det är särskilt anmärkningsvärt att LR i informationen till sina medlemmar betecknat den genomförda omorganisationen inom skolan som "brutal". Ordet brutal ska tydligen uppfattas som förolämpande eller förnedrande och borde ha bytts ut mot ...? Ja, vad då? Nästan steg är det att formellt inrätta ett organ för förhandsgranskning av fackliga meddelanden, för att kontrollera så att inte chefstjänstemännen känner sig illa berörda?
Jag upplever att kommundirektören vill få oss medborgare att tro, att de fackliga organisationerna i en särskild IT-överenskommelse skulle ha sålt sin fria yttranderätt för den marginella förmånen att gratis - för facklig information - få nyttja det kommunala Link Web-systemet. Ett så nedsättande omdöme om sina fackliga motparter trodde jag aldrig att en arbetsgivare öppet skulle presentera. De fackliga företrädarna måste självfallet uppleva detta påhopp som ytterst kränkande. Borde inte ett sådant tilltag från kommundirektören falla under de så kallade "etiska reglerna"? Kommer månne Leckne att anmäla sig själv för en eventuell erinran? Eller är det så att tillämpningen av etikreglerna är ensidiga och gäller en av parterna.
De flesta inser nog att den här typen av kommunala regelverk inte vare sig kan eller bör hindra en facklig organisation från att kritisera och ibland - kanske omedvetet - om man tar i för mycket riskera sin egen trovärdighet.
Vi vill inte ha tillbaka den negativa bild av Linköping som under 90-talets inledning exponerade kommunen som en dålig arbetsgivare. Skrämda anställda tvingades att i gatudemonstrationer, maskerade med papperspåsar dragna over sina huvuden, föra fram sin kritik. Vi är alla betjänta av att våra kommunanställda, när man debatterar och för fram åsikter, inte ska riskera repressalier.