Dödssiffran efter naturkatastrofen i Asien är nu enligt FN uppe i ofattbara 150 000. Men siffran kommer sannolikt att bli ännu större. Det exakta antalet döda lär emellertid aldrig kunna fastslås.
Tragedin i Asien har chockat världen -- men också enat det internationella samfundet. Den internationella hjälpinsatsen beskrivs som den största sedan and-ra världskriget. I Sverige slår insamlingarna alla rekord. Det inger tröst, mitt i tragedin.
Att Sverige hör till de länder som drabbats spelar naturligtvis in. Vi är, som Göran Persson påpekade i går, inte vana vid att drabbas av den här typen av katastrofer. Åtskilligt har sannerligen brustit i statsapparatens, inte minst regeringens, hantering av händelsen.
Men medan statsråd, statssekreterare och andra ansvariga inte hållit måttet har folket som kollektiv visat ett storartat engagemang. Viljan att hjälpa till, att göra en insats, känner inga gränser.
Just gränslösheten är ett av tragedins kanske främsta kännetecken.
Flodvågen sköljde med dödsbringande kraft in över land efter land runt Indiska oceanen. Det är inte ovanligt att naturkatastrofer i tredje världen skördar för oss västerlänningar ofattbart många offer. Men den här gången finns också tusentals drabbade från den rika världen. Den annars så skarpa gränsen mellan i- och u-världen har därmed för åtminstone en stund suddats bort.
Hjälpbehovet är emellertid så stort att vårt engagemang inte kan vara övergående. Det som hänt väcker frågor om vilken beredskap som det internationella samfundet har för att hjälpa miljontals drabbade. Det understryker vikten av att vi är rustade inför den globala, och extremt dödliga influensepidemi som väntar.
Den känsla av gemensamt ansvar som manifesteras i vårt land dessa dagar måste förvaltas väl och tillvaratas för framtiden.
Många har redan framhållit att Sverige kommer att påverkas för lång tid framåt av det som hänt. Det handlar i första hand om alla drabbade som kommer hem med traumatiska upplevelser, om alla de som mist anhöriga och vänner. Det kommer att sätta sina spår runt om i vårt samhälle.
Men det handlar även om de eventuella effekter som katastrofen kan förväntas få på ett mer övergripande, samhälleligt plan.
I tider av kris eller av omskakande händelser är den naturliga impulsen samling, kring sittande regering och nationellt i största allmänhet. Det sistnämnda är bevisligen ett faktum.
När de första kistorna med omkomna svenskar i går fördes till Sverige var de draperade i den svenska flaggan. Bara det är en för oss ovanlig, men symboliskt talande, syn.
Göran Persson håller "tal till nationen", sådant som vi tidigare annars bara hört talas om när det gäller amerikanska presidenter, och vi har haft en nationell sorgedag. Nationell känsla och internationellt engagemang i en vacker förening alltså.
Den gemenskapskänsla som så tydligt kommit till uttryck är något att glädjas åt. En nation av dokusåpakonsumenter har i och med tragedin lyft sig till en högre moralisk nivå. Det är en ovanlig syn, men vackert med ungdomar som samlar in pengar till Röda korset. Då har något positivt hänt.
Men blir denna förändring bestående? Kommer all vanlig ytlighet snabbt åter att tränga undan allvaret och eftertanken? Det är väl dessvärre troligt. Därmed inte sagt att den asiatiska flodvågen inte kommer att lämna mer bestående spår i det svenska samhällets inre liv.
Många drabbade har känt sig svikna, övergivna av den svenska regeringen. Saktfärdigheten i regeringens reaktion, flatheten de första dagarna, och inte minst utrikesminister Laila Freivalds chockerande likgiltighet när katastrofen inträffade, kommer knappast att falla i snabb glömska. Denna kombination av inkompetens och arrogans hos makten bäddar för mer av medborgerlig frustration som kanske får politiska konsekvenser i sinom tid.
Men det är inte bara makten utan också folket som har anledning att reflektera över sitt förhållningssätt. Svenska medborgare som råkar illa ut utomlands har all rätt att kräva att deras regering gör sitt yttersta för att bistå dem. Men det måste också finnas en insikt om att utlandet fjorton timmars flygresa från Sverige inte kan vara lika tryggt som hemma för småbarn och andra. Det bör vara en tankeställare.
Det måste finnas en förståelse för att allt inte kan skötas enligt svensk sed, att sederna när det gäller hanteringen av omkomna på den plats där man befinner sig kan vara lämpligare att följa efter en katastrof av dessa dimensioner.
Det är orimligt att förvänta sig att alla omkomna skall kunna identifieras och föras hem. Att regeringen och andra ansvariga skapat sådana förväntningar är olyckligt. Därmed är risken stor att katastrofen i Thailand får en infekterad efterföljd, av samma slag som efter Estonia.