Den har dels kommit från medarbetare, och då handlat om den psykosociala arbetsmiljön. Men kritiken har också handlat om hur myndigheten sköter sitt uppdrag. Justitieombudsmannen har påpekat att DO i flera fall tagit alldeles för lång tid på sig för att handlägga ärenden, och Riksrevisionen har konstaterat att det inte går att avgöra hur DO skött sitt uppdrag och sina skattemedel.
Men kritiken mot Katri Linna betyder inte att allt blir bra för att DO får en ny chef.
I januari 2009 fick Sverige en ny diskrimineringslag och en ny myndighet, DO. Dessförinnan fanns det olika lagar och ombudsmän för olika diskrimineringsgrunder, till exempel Jämställdhetsombudsmannen. Somliga befarade att sammanslagningen skulle leda till att vissa diskrimineringsgrunder prioriterades framför andra, och det finns tecken på att så har blivit fallet.
Den arbetssökande mannen som vägrade skaka hand med en kvinnlig chef och sedan fick skadestånd när hans aktivitetsersättning drogs in, har upprört: Väger religionsfriheten tyngre än jämställdheten?
Och vid SFI-utbildningen i Strömsund fick kvinnliga elever sitta längst bak i klassrummet bakom en skärm, för att djupt religiösa manliga elever krävde det. DO var nöjd med skolans åtgärder.
Före sammanslagningen var Katri Linna ombudsman mot etnisk diskriminering, och man kan naturligtvis spekulera i om denna bakgrund har gjort att hon sätter etnicitet och religion framför jämställdhet mellan könen.
Men det vore synd att fastna där. Att de olika diskrimineringsgrunderna kan krocka med varandra är en petitess jämfört med diskrimineringslagens stora problem.
Lagen slår fast att man kan bli diskriminerad på grund av någon av de sju diskrimineringsgrunderna: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion, funktionshinder, sexuell läggning och ålder. Samtidigt är det enligt regeringen en mänsklig rättighet att skyddas från diskriminering. Men mänskliga rättigheter ska vara lika för alla individer, du ska inte behöva tillhöra någon av sju definierade grupper. Trakasserier sker ofta inte för att en person tillhör en viss grupp utan tvärtom för att personen anses avvika. Diskrimineringslagen borde därför inte dra en gräns vid de sju grupperna utan använda dem som exempel på vad som kan vara diskriminering.
Dessutom behöver DO:s uppdrag renodlas till att bara vara rättsvårdande, inte opinionsbildande, och målet bör vara att gå till domstol, inte förlikning. Då skulle mycket kunna vinnas: Verkligt diskriminerade människor skulle få upprättelse, oavsett grupptillhörighet, samtidigt som diskrimineringsanklagade skulle få större rättssäkerhet. På köpet kanske en del av "diskrimineringsindustrin" skulle dämpas om lagen inte framstod som en rättighetskatalog för särskilda grupper.