Ryska bombflygplan dyker upp och gör fingerade angrepp mot vårt land. Kvar på marken står Jas Gripen. Inga piloter finns tillgängliga som kan möta ryssarna och visa att Sverige förmår hävda sin nationella integritet. Detta hände under påskhelgen, avslöjandet i media har blivit en skandal. Ett antal försvarspolitiker av olika kulörer förklarar sig offentligen bestörta, larmar och gör sig till över den usla beredskapen. "Jag har inte haft någon sådan information", ropar exempelvis försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) - likt en personifikation av Hasse Alfredsons drift med okunniga makthavare i revyn "Under dubbelgöken": "Det var det jävligaste. Det hade jag ingen a-a-aning om!".
Nu kallas militärens högsta chefer till riksdagen för att redovisa varför inte Sverige kan försvaras, oavsett veckodag eller timme på dygnet.
Allvarligt talat, vad är detta för trams? Det minsta man kan begära av försvarsutskottets ledamöter är väl att de håller sig informerade om hur försvarsmaktens verklighet ser ut. Rimligen kan den inte vara obekant. Det är dessa politiker som gjort bedömningen att hotbilden mot Sveriges gränser är obefintlig, bestämt att Ryssland är lugna gatan för överskådlig framtid, skrotat hela den gamla beredskapsapparaten och snålat med anslagen så att vår militära kapacitet i dag är nere på anorektiska nivåer. Ingen information? Snarare en patetisk flykt från ansvaret för konsekvenserna av egna beslut.
Just denna ansvarsflykt, benägenheten att ducka i buskarna när det hettar till, bedyra sin sårade oskuld och peka finger åt andra, tycks vara ett populärt fenomen inom svensk politisk kultur. Betrakta bara tidigare försvarsministern Sten Tolgfors (M). Han står inför konstitutionsutskottet och hävdar att regeringen inte visste ett skvatt om att Försvarets forskningsinstitut (FOI) bildat ett bulvanföretag i syfte att bygga en vapenfabrik i tyranniets Saudiarabien. Hade verkligen försvarsministern aldrig sett att FOI skickat en hemställan till honom i detta delikata ärende?
Tolgfors tittar i taket och upprepar sin version.
I Saudiaffären har samtliga inblandade gjort sitt yttersta för att trötta ut kritiska granskare. Myndigheter, politiker, den borgerliga regeringen som skyller på den förra S-märkta och tillbaka igen.
Kan man spåra en klar tankegång här, så är den att trassla ihop historien så mycket att ingen i slutänden orkar bry sig längre. Ungefär som i den pågående Omar Mustafa-affären i S, där partiets idé om krishantering kan sammanfattas till taktiken "katten på råttan och råttan på repet".
Men den som önskar förtroende att utöva makt måste ofrånkomligen vara beredd att axla ansvaret som följer, även när något går fel. Tydligt ansvarstagande i jobbiga situationer brukar i allmänhet också väcka respekt. Det är ett kvitto på ledarskap, mognad, att man är sin roll vuxen. Motsatsen, makthavare som agerar barn, bör dock inte förvånas om de tvingas skörda vad de själva sått: förakt.