Det är inne att vara liberal. Det är så inne att alla riksdagspartier utom V, KD och SD kan kalla sig mer eller mindre liberala. Men trendigheten har tvingat liberalismen till en smärtsam spagat, där allt från marxistisk maktanalys till libertariansk laissez-faire ska rymmas under det liberala paraplyet.
På några punkter är dock partierna M, FP, C, S och MP (och för den delen V) oväntat eniga, och de har större delen av kultur- och medieeliten med sig: Genusperspektiv och kvotering behövs för att uppnå jämställdhet, och politiker snarare än föräldrar bör bestämma hur barn ska fostras.
Men KD har en annan syn på jämställdhets- och familjepolitik, som faktiskt stämmer bättre överens med väljarnas. Omkring 80 procent av svenska folket vill inte ha kvoterad föräldraförsäkring, och det är inte otroligt att mätningar av inställningen till genuspedagogik skulle visa något liknande. Detta var Göran Hägglund på väg att ringa in med sitt tal om "verklighetens folk" 2009, men tyvärr tappade han och KD den tråden.
Vad som hände kan man bara spekulera om. Kanske ville KD vara lojala mot alliansen och inte argumentera emot M, FP och C. I så fall var det ostrategiskt, eftersom KD sannolikt skulle vinna väljarstöd på att vara tydliga med sin avvikande syn på jämställdhets- och familjepolitik. Kanske handlade det om interna problem - inom KD finns en kristen "tokhöger", med bland annat Livets ord-representanter - och Hägglund kanske var rädd att tydlighet i jämställdhets- och familjefrågorna skulle skapa bilden att hela partiet består av reaktionära, homofoba abortmotståndare.
Det var i så fall ännu mer ostrategiskt, eftersom det är just Livets ord-falangen som nu slåss för att peta Hägglund från partiledarposten.
Olyckligtvis var det Sverigedemokraterna som plockade upp stafettpinnen och gjorde den folkliga synen på jämställdhet och familjepolitik till sin. Detta har gett samhällseliten ännu ett argument för att kvotering, genus och Myrdalsk familjstyrning är det enda rätta - annars är man ju rasist!
KD kan och bör kompromissa med de andra allianspartierna om mycket, men man bör vara glasklar med sin avvikande syn på jämställdhets- och familjepolitiken - för där finns både en opinion och en principiellt viktig debatt att vinna.
Men det blir inte lätt. Om KD ska växa måste man hålla Livets ord-gänget i ett stramt koppel samtidigt som man oförtrutet opponerar mot Happy, happy-elitens bild av familjen och jämställdheten. Undersökningar av journalistkårens partisympatier visar att KD inte är mediernas favorit, och i går blev Marcus Birro avskedad från TV4 för att han ville bli partiledare för KD. Gustav Fridolin satt i riksdagen för MP när han fick jobb som granskande reporter på TV4:s Kalla Fakta. Det säger något om KD:s svårigheter.