Det betyder inte att S och KD vill samma sak. S vill ha mer förskola, till exempel 30-timmarsvecka för barn till arbetslösa och föräldralediga, KD vill att barn och föräldrar får mer tid tillsammans.
Det är ändå symtomatiskt att krispartierna S och KD uppmärksammar "livspusslet". Att försöka göra politik av ett populärt snackämne kan dölja osäkerhet om den grundläggande politiska linjen.
Samtidigt är just familjepolitiken det område där KD skiljer sig från både rödgröna och allianspartier. Därför är det betryggande att Hägglund lovar att KD inte ska anpassa sig efter arvet från makarna Myrdal och bli likadana institutionsuppfostranskramare som de andra.
Det är viktigt att KD står på familjernas sida mot kvotering av föräldraförsäkringen och idéer om förskoleobligatorium, men ska partiet vara stabilt över fyraprocentsspärren behövs mer än en bra familjepolitik.
Och där tycks KD famla i blindo. Hägglunds tal om "verklighetens folk" har ersatts av "relationslinjen". Båda delarna kan nog vara bra, men begreppen måste fyllas med konkret innehåll för att inte bara vara retoriskt fluff. Tyvärr säger KD ofta emot sig själva. Å ena sidan vill de ha färre pekpinnar i politiken, å andra sidan vill de ha föräldrakurser och stoppa gårdsförsäljning av vin. Å ena sidan är de en del av den marknadsliberala alliansen, å andra sidan låter deras konsumtionskritik ibland som MP:s.
Politiska partier måste förvisso ha plats för olika åsikter, men det är lättare för stora partier att komma undan med dubbla budskap än det är för KD. Kanske blir inkonsekvensen hos KD extra tydlig för att de inte vill sätta en ideologisk etikett på sig själva? När Göran Hägglund fick frågan om "verklighetens folk" skulle uppfattas som liberalt eller konservativt svarade han "kristdemokratiskt".
KD bör inte försöka trängas i den liberala mittfåran. Familjepolitiken är ett bra exempel på att den som vågar ifrågasätta det politiskt korrekta kan ha rätt. I svåra etiska frågor som fosterdiagnostik och dödshjälp har KD ofta lättare att navigera än partier som står på liberal eller socialistisk grund.
KD borde kunna fylla en konservativ lucka i svensk politik. Men helst inte med gammeldags konservatism à la "kungen, fosterlandet och sexualmoralen". Nej, hellre en modern konservatism som vågar ifrågasätta urspårad genus- och identitetspolitik, som är trygg i etiska diskussioner och som försvarar både individernas och landets integritet genom att värna de förras självbestämmande och det senares militära försvar.
Om det är detta Göran Hägglund menar med att "arbetslinjen får sällskap av en relationslinje" och att KD varken är individualister eller kollektivister utan "personalister" - då borde KD kunna repa sig.