Medan liberala feminister helst vill stoppa in barn i förskolan så tidigt som möjligt för jämställdhetens skull, vill arbetslinjeteknokraterna göra detsamma för att maximera antalet arbetade timmar. KD är det enda partiet som sätter anknytningen och tryggheten som det lilla barnet bygger med föräldrarna framför både jämställdhet och arbetslinje.
KD är också - tillsammans med MP - ensamma om att forma sin politik utifrån en annan grund än den ekonomiska. När de andra partierna lägger tyngdpunkten vid fördelningen av ekonomiska resurser är miljön det viktigaste för MP, medan människan och hennes relationer är grunden för KD.
Men när det ickematerialistiska MP går som ett höghastighetståg skvalpar det ickematerialistiska KD under fyraprocentsspärren. Beror det på att kristen tro är tabubelagd i svensk politik? Kanske, men också på luddig kommunikation från KD:s sida. Partiet borde vara tydligare med att kristna värderingar inte förutsätter kristen tro - en ateist eller muslim kan dela de kristdemokratiska idéerna om personligt ansvar, lika väl som en kristen person kan föredra Socialdemokraterna.
Mats Odell, som utmanar Göran Hägglund om partiledarskapet i KD, visade i Ekots lördagsintervju och en debattartikel i SvD (båda 19/11) att åsikterna inte skiljer sig särskilt mycket mellan honom och Hägglund, men Odell framstår som mera kampbenägen.
Hägglund är av flera tunga anledningar en bättre KD-ledare än Odell: Han är populärare än sitt parti, han är rolig, och framförallt har han inte den obehagliga fanclub av abortmotståndare och homofober som Odell har. Men Hägglund saknar den "fighting spirit" som Odell ger prov på - Hägglund ger ett blekt och tamt intryck när han talar till väljarna, och i de interna regeringsförhandlingarna tycks han mest vända andra kinden till.
En Hägglund med Odellsk kampvilja, det är sannolikt vad både KD och alliansen behöver.