Runt om i Kina rasar våldsamma protester riktade mot Japan. Demonstranternas vrede gäller det faktum att Japan försöker bli permanent medlem i ett utvidgat säkerhetsråd i FN. I grunden ligger ouppklarade historiska oförrätter. Kineserna är upprörda över att japanerna ännu inte gjort upp med sin historia, att övergreppen under ockupationen av Kina på 1930- och 40-talen bagatelliseras.
Man kan i det perspektivet förstå den kinesiska känsligheten. Men den extrema nationalism som rättfärdigas med historien är likväl olycksbådande. Vad sådant riskerar att leda till har världen sett alldeles för många gånger förut.
Protesterna -- som även urartat i fysiska övergrepp på japaner och på japanska företag -- är till synes spontant organiserade, men de torde ske med regimens goda minne. I diktaturen Kina är det regimen som kontrollerar vad som sker och inte sker på gatorna. Därför måste man dra slutsatsen att ledarna i Peking är ute efter att markera sin maktställning mot grannen Japan -- och indirekt också mot andra i regionen.
Framvällandet av antijapansk, kinesisk nationalism är även intressant ur ett annat perspektiv. Protesterna mot Japan är framför allt ett ungdomsfenomen, och äger rum i landets mest expansiva delar.
Man har hittills annars konstaterat att det politiska intresset -- för demokratiska reformer --varit mycket lågt bland den uppåtstigande, unga medelklassen i Kina. Kina tycks alltså avvika från ett internationellt mönster: det är inte krav på politisk liberalism från de unga som följer i spåren av ekonomisk tillväxt, utan ökad nationalism. Det är nedslående.