Den häpnadsväckande historien om "Kindaparet" rullar vidare. Paret, som anser sig ha rätt att leva på samhället trots att de är full friska och arbetsförmögna. I drygt ett decennium har Linköpingsborna fått hålla dem under armarna. I gårdagens Corren fick de åter lägga ut texten och gjorde då sitt bästa för att utmåla sig som martyrer och syndabockar - offer för allmän oginhet.
Det skorrar falsk. Ingen har förnekat dem att leva "alternativt". Att odla sin jord och sälja lite frukt och grönsaker på torget är en sak. Att kräva att andra ska jobba för att försörja en själv är något helt annat.
En gång i tiden hade vi en herreklass i det här landet som med statens knektar i ryggen försörjde sig på andras dagsverken. Sådan var naturens ordning predikade de. Det var "emot deras natur" att arbeta - lättja och krass egoism insvept i kvasifilosofiska fraser.
Hur många timmar extra har en vanlig undersköterska i Linköping behövt jobba för att försörja Kindaparets livslånga semester? Hur många rullatorer, daghemstimmar, ledsagare hade kommunen kunnat köpa för pengarna?
Kinda kommun har gjort det enda rätta som satt stopp för vansinnet.
Socialnämnden i Linköping har däremot en del att svara för.