När Rasmus och Robin Sjöholm gick i fjärde klass flyttades de till särskola. Rektorn på Herrestorpsskolan i lilla välmående Vellinge ansåg inte att skolan kunde erbjuda det stöd som krävdes för att de båda tvillingbröderna skulle nå grundskolans kunskapsmål.
Men det fanns ingen grund för att flytta pojkarna till särskolan. Den är till för elever med en utvecklingstörning och innebär att barnen stämplas för livet. De kan inte läsa vidare på vanligt gymnasium eller på högskola och hamnar utanför den vanliga arbetsmarknaden.
Rasmus och Robin hade läs- och skrivsvårigheter och dessutom svårigheter med talet. Men utvecklingsstörda var de inte och på det finns det papper - psykologtest och intelligenstest.
Den upprörande historien om hur lättvindigt en kommun kan kränka två unga människor - ja, kanske knäcka dem för livet - berättades av SVT:s Uppdrag granskning på onsdagen. I dag kämpar de båda bröderna för att komma ikapp på det vanliga gymnasiet.
Bakgrunden är att särskolan kommunaliserades 1988-1996. Besluten om vem som ska sättas i särskola flyttades då till rektorer och skolpersonal. Olyckligt nog har skolorna också rätt till extra resurser för de elever som går i särskola. Det kan bli ett incitament för skolorna att använda det som lösning för många fler svaga elever än skollagen har avsett.
De siffror som finns på området är alarmerande. År 1988, före kommunaliseringen, gick 6 808 barn i särskola. År 2007 var antalet 14 390 barn. Det verkar inte rimligt att ökningen skulle bero på att allt fler barn är utvecklingsstörda.
Oklara besked hör till nyckelorden i Rasmus och Robins historia. När skolan ville sätta dem i särskola kom det som en överraskning för föräldrarna. De hade inte förstått att läget var så allvarligt. Det var också oklart varför särskola var nödvändigt, enligt skolan.
Därför snuddar berättelsen om Rasmus och Robin på ett smärtsamt sätt vid debatten om betygsliknande omdömen redan i första klass - ett aktuellt förslag från regeringen.
Kritikerna menar att klara besked i första klass kan stämpla en individ som mindre värd. Och visst kan man tänka sig en situation där ett barn som inte tillhör de mest begåvade, eller brister i skolmognad, påverkas negativt av betygsliknande omdömen.
Men nog måste det vara viktigare att tänka på de barn som verkligen har stora svårigheter. Som likt Rasmus och Robin riskerar att hamna på särskola - men inte hör hemma där. Siffrorna ovan antyder att det kan röra sig om tusentals barn.
För de barnen är klara besked redan i första klass en trygghet. Med ett skriftligt omdöme i handen kan föräldrar gå till skolans rektor och kräva de insatser som behövs för att deras barn ska klara kunskapskraven. Det är en laglig rätt barnet har - men utan skriftliga besked är det svårt för föräldrar att sätta press på skolan.
Tidiga omdömen som ger klara besked om barnens kunskaper och utveckling ska sätta press på skolan. Inte på de barn som har svagheter.