Tack vare rapporten från EU:s miljöbyrå har klimatfrågan nu hamnat på den politiska agendan i Sverige. EU:s miljöbyrå presenterade häromdagen nya och skakande fakta om hur människans eget agerande redan påverkat klimatet, och visade på vilka ännu mer omvälvande effekter som är att vänta till följd av växthuseffekten.
Förbränningen av fossila bränslen, kol och olja, bäddar för ett helt annat Sverige och ett helt annat Europa inom några decennier. Scenariot är ofattbart, men i praktiken förutbestämt. Förändringarna i klimat och natur har redan börjat ge sig tillkänna. Vi kan egentligen inte hoppas på att klimatförändringen skall gå att stoppa, utan får i stället sikta in oss på att minska skadeverkningarna och på att förhindra att effekterna blir ännu värre än vad dagens trend pekar mot.
Inom femtio till hundra år kommer de kalla vintrarna att ha upphört på våra breddgrader. På somrarna kommer södra Europa att koka i temperaturer på över femtio grader. Jordbruket, havsmiljön, skogsnäringen får helt nya förutsättningar. De hälsomässiga och sociala konsekvenserna är svåröverskådliga, men torde bli omfattande, med bland annat nya flyktingströmmar. Den ekonomiska påfrestningen, när till exempel hela näringar slås ut, blir också dramatiska.
I går krävde miljöpartiet att riksdagen håller en särskild klimatdebatt med anledning av rapporten från EU. I går skrev också sex vänsterpolitiker, däribland EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt och riksdagsledamoten Karin Svensson Smith, att deras partis miljöpolitik är för kraftlös mot bakgrund av det framtidsscenario som nu avtecknar sig. De uppmanar därför sitt parti att driva klimatfrågan med samma kraft som kampen mot arbetslösheten.
Att klimatfrågan får en sådan, politisk uppmärksamhet är mer än välkommet. Tanken på en riksdagsdebatt är följaktligen mycket god.
Utmaningen för Sverige, resten av EU och världssamfundet - detta är ju verkligen en gränsöverskridande fråga - är att snabbt börja planera för ett förändrat klimat. Som politikerna från vänsterpartiet skriver vet vi redan vad problemet beror på, och vi vet vad som är lösningen: utsläppen av koldioxid måste skäras ner dramatiskt, helst upphöra helt.
Men av denna insikt följer likväl inte insikten att det etablerade, energipolitiska tänkandet måste brytas. Vänsterpolitikerna pekar politiskt behändigt på utsläppen från biltrafiken som boven i dramat. De låtsas däremot inte om de effekter som den egna energipolitiken får för klimatet.
Vänsterpartiet och miljöpartiet vill avveckla kärnkraften, vilket skulle leda till att Sverige kraftigt ökade sina utsläpp av koldioxid, eftersom det enda verkliga alternativet är att vi går över till kol samt i viss mån olja. (Världens oljereserver beräknas dock ta slut inom fyrtio år.) Inget av de övriga alternativ som det knöts så stora förhoppningar till för tjugo år sedan har visat sig hålla måttet. Den el som produceras av vindkraften blir till exempel dubbelt så dyr som kärnkraftselen, och då är vindkraften ändå det mest "ekonomiska", icke-nedsmutsande alternativet.
Kärnkraften är i sig inte oproblematisk; avfallsfrågan är alltjämt kärnkraftens olösta dilemma. Men den omställning som klimatförändringarna tvingar oss till måste inbegripa en helt ny syn på kärnkraften. En klimatdebatt som inte vågar bryta det tabu som hittills omgärdat frågan om att behålla och utveckla kärnkraften blir kort sagt inte en debatt värd namnet. I ljuset av det som framkommer i EU:s miljörapport måste det tankeförbud - i bokstavlig mening - som existerar hävas, svenska forskare ges möjlighet att bidra till den internationella kunskapsutvecklingen om en ännu mer säker kärnkraftsteknik.
Miljöminister Lena Sommestad pekar i en artikel, också den publicerad i går, på den djupa konflikt som finns mellan i- och u-länder. Det är endast om även de sistnämnda länderna tar aktiv del i processen som vi har en chans att mildra effekterna av klimatförändringen. Men då måste först i-länderna föregå med gott exempel, visa att det finns en annan väg till välstånd: "Vad som nu krävs är att i-länder visar på hemmaplan att det är möjligt att upprätthålla tillväxt och välfärd samtidigt som utsläppen av växthusgaser begränsas", skriver miljöministern i en nyckelmening. Den ekvationen går inte ihop utan kärnkraft.