Det finns två huvudområden - Lissabonfördraget och finansieringen av klimatpolitiken.
Ett beslut väntas i Bryssel - kanske redan under torsdagen - om det undantag från EU:s stadgar om mänskliga rättigheter som Tjeckien har krävt. Får Tjeckiens president Václav Klaus igenom undantaget väntas han skriva på fördraget i november. Och då behöver EU illa kvickt en president och en utrikesminister.
Trots att Lissabonfördraget inte är verklighet ännu är det därför oundvikligt att börja förbereda marken. Förhandstipsen haglar om vilka politiker som är aktuella för toppjobben. Svenska medier spekulerar om att utrikesminister Carl Bildt skulle vara aktuell som utrikesminister för EU. Men liknande spekulationer pågår i andra länder - kring helt andra namn. Det är alldeles för tidigt att veta vilka oddsen är och vilka politiker som på allvar har en chans.
Men de länder som vill lansera en egen kandidat kommer givetvis inte att vänta tills de formella förhandlingarna startar. Risken är uppenbar att toppmötet blir som ett avsnitt av Robinson i politisk miljö. Pakter kan komma att slutas både öppet och bakom ryggen på de andra medlemsländerna.
Säkert försöker Fredrik Reinfeldt och hans delegation att bemästra den situationen och kanske skapa enighet kring några tänkbara namn. Men även om de lyckas väl kommer vi sannolikt inte att märka mycket av det. I dessa sammanhang är ingenting klart förrän allting är klart. Och dit är det långt kvar.
Ännu mer pressande är frågan om vem som ska betala för klimatpolitiken. EU-kommissionen har beräknat att den industriella världen behöver bidra med omkring 100 miljarder årligen till den globala omställning som minskade utsläpp av växthusgaser innebär. Enkelt uttryckt är det pengar som måste fram om Kina, Indien och andra utvecklingsländer ska acceptera att åta sig minskade utsläpp av koldioxid. De anser att industriländerna har ett större ansvar för klimathotet eftersom deras utsläpp historiskt sett varit störst. Kraven riktas därför mot USA och Europa att stå för huvuddelen av notan för fattiga länders klimatinsatser.
Att ena EU-länderna kring hur mycket respektive land ska betala och hur mycket EU sammanlagt kan ta på sig av dessa 100 miljarder är ingen enkel sak.
Men den 7 december börjar de globala klimatförhandlingarna i Köpenhamn. Då är det nödvändigt att EU:s medlemsländer har pratat färdigt sinsemellan - och att de har ett generöst och trovärdigt bud att komma med.
Det är för tidigt att döma Reinfeldts insats när dagens möte avslutas. Men tiden håller på att rinna ut. Att inte ha enat EU om klimatfinansieringen före Köpenhamn vore ett misslyckande för Reinfeldt och det svenska ordförandeskapet.