Människor som bantar brukar säga att de sista kilona är de svåraste. Detsamma gäller nog när ett land ska koldioxidbanta.
I början är det lätt att hitta klimatbovar och åtgärda dem. Men ju närmare målet man kommer, desto hårdare ansträngning krävs för varje kilos minskning av växthusgasutsläppen.
Kanske är det därför politikerna i klimatberedningen stöp på mållinjen, när de inte kunde komma överens om de sista procentenheterna i målet för år 2020.
Klimatberedningen har annars enats om mycket: Sverige ska minska utsläppen av växthusgaser med 75-90 procent till år 2050, genom bland annat högre bensinskatt, kilometerskatt på tunga transporter och 50 procents ökning av järnvägssatsningarna.
Men 2020-målet spräckte enigheten.
Oppositionspartierna s, v och mp vill minska utsläppen med 40 procent. De har räknat baklänges: om minskningen för perioden 1990-2050 ska vara 75-90 procent bör minskningen efter halva tiden (2020) vara 40 procent. Internationella insatser ska ligga utanför de 40 procenten.
Regeringspartierna vill minska utsläppen med 38 procent till 2020, varav cirka 30 procent ska minskas i Sverige och resten i andra länder med Sveriges hjälp. Regeringspartierna har räknat på den lista av åtgärder som klimatberedningen har enats om och kommit fram till att den motsvarar 30 procent.
Nu anklagar oppositionen regeringen för att inte ta klimathotet på allvar, medan regeringspartiernas företrädare i beredningen tycker att oppositionen gör orealistisk parti- och överbudspolitik av den viktiga klimatfrågan.
Dessutom markerar folkpartiets Carl B Hamilton distans till sina allianskollegor när han reserverar sig mot att kärnkraften inte fått ett kapitel i betänkandet.
Det är en bedrövlig sandlådenivå på finalen för en klimatberedning som ändå har lyckats enas om så mycket.
Framförallt sänder det olyckliga signaler:
till svenska folket, som just nu är klimatengagerade, men som kanske tröttnar på politiskt käbbel och tappar intresset för att koldioxidbanta.
till finansminister Anders Borg, som har uttryckt tveksamhet inför klimatåtgärder som stora järnvägssatsningar och kilometerskatt för tunga transporter. Det är lättare för honom att avfärda en oenig beredning än en enig.
till företag och industrier i Sverige, som behöver få veta vilka krav de kommer att möta.
Miljöministern har inte gett upp hoppet om en överenskommelse. Han måste vara en optimistisk man.
S, v och mp tycks nämligen ha bestämt sig för att inte låta regeringen framstå som lika klimatpotenta som de själva är. Skulle Carlgren gå med på 40 procent, kommer oppositionen troligen att höja budet. Det visar deras kategoriska motstånd mot att räkna in svenska åtgärder i utlandet, och deras förklaring till varför de vill ha en större minskning än åtgärderna räcker till: det hinner hända saker fram till 2020.
Oppositionen sätter sin egen ambition att vara bäst i klimatklassen först. Men när de försöker vinna politiska poäng blir förloraren klimatet.