Den stora skiljelinjen i svensk klimatpolitik är synen på hur de statliga stöden ska användas. Det visar en genomgång som DN har gjort.
Partierna på vänsterkanten - s, v och mp - anser att de statliga investeringsstöden är en förutsättning för minskade utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser.
Regeringspartierna - m, fp, c och kd - hyser däremot en större tilltro till marknadskrafterna, som när de får råda fritt medför en nödvändig omställning med minskade utsläpp som följd.
En annan tvistefråga är vad som ska räknas in i utsläppsstatistiken. Bara de minskningar som görs på hemmaplan eller även de som görs utomlands med hjälp av svenska pengar?
Oppositionen kräver resultat på hemmaplan medan regeringspartierna tycker att satsningar utomlands också är viktiga.
Samtliga partier vill se mer av förnybar energi och osämjan när det handlar om energiförsörjningen är kärnkraften - där framför allt partierna inom den borgerliga alliansen är splittrade.
I DN konstateras att skiljelinjerna trots allt inte är så stora och att en bred klimatuppgörelse är fullt möjlig - om partierna verkligen vill det.
Men har de den rätta viljan så här ett år efter maktskiftet?
Statsminister Fredrik Reinfeldt hänvisar till den parlamentariska klimatberedning som regeringen har tillsatt och påpekar att det nu är upp till oppositionen om den vill sitta sida vid sida med regeringen.
Men i ett läge där s dominerar i opinionsmätningarna har oppositionen mycket att förlora på att sätta sig bredvid regeringen - också i en viktig fråga som klimatet. Därmed inte sagt att oppositionspartierna inte borde göra det. För det borde de.
Att statsministern slår ifrån sig försöker bolla över ansvaret till oppositionen tyder dock på att inte heller de borgerliga partierna har den rätta viljan.