Men att spetsa retoriken med rejäla doser tändvätska hör förstås till spelet i en valrörelse. Det gäller ju att motivera partiernas egna gräsrotsarbetare att kavla upp sina skjortärmar och mobilisera väljarkåren till vallokalerna.
Med detta sagt, kan man ändå förnimma att det vilar en sorts ödesstämning över det partipolitiska landskapet. Som en malande, sakta stegrande bakgrundston, ungefär. Något historiskt kan vara på gång att ske. Socialdemokraterna är på väg att tappa greppet. Partiet har förlorat val förr, fast det har mest haft karaktären av olycksfall i arbetet. Nu riskerar man att förlora mycket mer: sin långa dominans över svenska folkets sinnen som den "rättmätliga" bäraren av välfärdsstaten. Hotet om att degraderas till ett "normalt" parti hänger allt tyngre över den förr så stolta och självsäkra arbetarrörelsen.
Opinionsläget är jämt, men det är alliansen som tycks ha vinden i seglen. De rödgrönas övertag under mandatperioden har smält bort i sommarsolen. När Mona Sahlin och hennes tilltänkta koalitionskamrater i våras tvingades konkretisera huvuddragen i sin gemensamma politik blev intrycket mest ett gäspigt, "jaså?". I förhållande till regeringen framstod man som defensiva och tomma på framåtsyftande idéer. Läget blir inte bättre av att Sahlin fastnat i en ständig förtroendekris bland väljarna och bedöms som huvudet kortare än Reinfeldt i mätning efter mätning.
Tilltron till alliansen, med Moderaterna i spetsen, har märkbart börjat fått fäste i avgörande frågor som tidigare varit inmutade Socialdemokratiska paradgrenar: regeringsduglighet, skötseln av statens finanser och förmågan att skapa arbete. Inte undra på att S idag pyst ihop till runt 30 procent, rent katastrofala siffror jämfört med storhetstiden då man näst intill samlade halva väljarkåren bakom sig. Man kan bara gissa hur det låter bakom kulisserna i Mona Sahlins närmaste krets, där sannolikt en viss krypande desperation råder. Sahlin gjorde förvisso ett taggat framträdande när hon höll sitt sommartal i Stockholm under söndagen.
Men frågan är om hennes fokus på att teckna djävulsbilder av regeringen appellerar till några andra än de redan övertygade partimedlemmarna. Medelklassen, den viktigaste väljargruppen, lär inte känna igen det Sverige som Sahlin påstår vara på raden till den nyliberala avgrundens egoistiska inferno. Det är i slaget om verkligheten som S möter sitt öde. Och det ser knappast bländande ljust ut.