När finanskrisen brakade loss 2008 dammades Keynes gamla idéer - att stimulera i lågkonjunktur och hålla tillbaka i högkonjunktur - åter av. President Nixons uttalande 1971, "nu är vi alla keynesianer", samplades av många politiker och ekonomer. Man skulle satsa sig ur krisen.
Tyvärr visar facit att USA och ett antal euroländer i stället satsade sig rakt in i statsskuldkriser.
Därför är det svårt att förstå grundkritiken mot den budgetproposition Anders Borg lade fram i går. Å ena sidan säger oppositionen och ekonomerna att han är för optimistisk, att lågkonjunkturen kommer att bli värre än han tror. Må så vara. Men sedan drar de slutsatsen att han borde satsa mer. De vill alltså att Borg ska följa det keynesianska spår som har lett andra länder in i skuldkris.
Det är märkligt att spå värre lågkonjunktur än regeringen och samtidigt kräva stora satsningar som skulle kräva underskott och skuldsättning. Att Sverige just nu är ett av få länder som överhuvudtaget gör reformer, i stället för nedskärningar och skattehöjningar, ville bara allianspolitikerna prata om.
Innehållet i budgeten är ganska odramatiskt som en effekt dels av att regeringen tvingades skriva ned reformutrymmet till blygsamma 15 miljarder, dels att det parlamentariska läget får regeringen att bara lägga fram "säkra kort" som det finns riksdagsmajoritet för.
Av de 15 miljarderna går drygt till 7 till tillfälliga stimulanser för att möta inbromsningen; satsningar på infrastruktur och arbetsmarknadsåtgärder.
En stor del går till reformer för långsiktigt högre tillväxt. Sänkt restaurangmoms är den största posten (5,4 miljarder nästa år), men här finns också åtgärder för att förbättra utbildningssystemet, som den nya karriärstegen för lärare. Dessutom en arbetslinjereform som ska låta socialbidragstagare behålla en del av socialbidraget och nyanlända hela etableringsersättningen när de kommer i arbete.
Det tredje budgetbenet kallar Anders Borg för sammanhållning, med förklaringen att krisen inte får dra isär samhället. Här finns bland annat höjda bostadsbidrag och -tillägg, ökade kostnader för migrationen samt avdrag för gåvor till ideella organisationer.
Sammanfattningsvis framstår budgeten som klokt försiktig och välavvägd i det mycket osäkra läge som gäller i världsekonomin. Med två undantag:
Sänkt restaurangmoms är inte fel i sig, men det är en underlig prioritering när reformutrymmet fick bantas så hårt, och det vore bättre med en generell skattesänkning för tjänstesektorn.
Att socialbidragstagare och nyanlända får behålla delar av respektive hela ersättningen när de börjar jobba höjer rimligen arbetsviljan, men det skapar också problem. Hur förklarar man för en lågavlönad människa att hon får klara sig på sin snålt tilltagna lön medan kollegorna som kommer från socialbidrag eller flyktingtillvaro får skattefinansierade bidrag? Ett jobbskatteavdrag riktat till låglönegrupper hade varit mer rättvist.