Musikalen Les Misérables tar den dramatiska Samhällets olycksbarn av Victor Hugo och skruvar den några varv till genom bombastisk och sentimental musik. Inte ett öga är torrt när rollfigurerna tvingas tigga, stjäla, prostituera sig och sälja sina barn för att överleva.
När Håkan Juholt sett musikalen skrev han i Sydsvenskan att så här är det i Sverige i dag, när fattigdomen kommer tillbaka (26/9).
Den absurda parallellen avslöjar Juholts syn på kulturens roll i politiken - han använder rollern snarare än den bredaste penseln för att demonisera borgerlig politik.
Det är antiintellektuellt, men så vänstervriden är den svenska kultureliten och så svältfödd på politisk uppmärksamhet att den ändå utropar Juholt till intellektets hopp. På annat sätt kan man inte tolka DN Kulturs publicering över åtta sidor av en mejlväxling mellan Juholt och författaren Jerker Virdborg (11/12).
Det är märklig läsning. Trots en unik möjlighet till fördjupning upprepar Juholt bara sina käpphästar: Att barn och föräldrar är beroende av varandra är förkastligt (han nämner inte att alternativet är allas beroende av staten), och politiken, inte individerna, ska ha storslagna visioner för framtiden.
Virdborg å sin sida kommer med relevant kritik mot en litterär subkultur som bara vänder sig till redan invigda. Han vill se litteratur som bidrar till det ideologiska samtalet, utan att vara som 1970-talets "tvärsäkert klumpedunsiga budskapsprosa". Men när han sedan önskar sig en roman om "en cancersjuk kvinnas liv i dagens Sverige" för debatt om "de moderata utförsäkringarnas omänskliga effekter", ligger 70-talsdimman tung.
Får man önska sig en spänstigare och mindre förutsägbar dialog mellan politiken och kulturen i julklapp?