Ahmad Al Salih gjorde finalmålet som betydde att Syrien dagarna innan jul segrade i det Västasiatiska fotbollsmästerskapet. Mästerskapstiteln är en av få ljuspunkter just nu för det syriska folket. Inbördeskriget rullar vidare, till synes utan slut, nu är det inne på sin tjugoandra månad.
FN:s förra generalsekreterare Kofi Annan försökte förgäves implementera en vapenvila och så ett frö till fredsprocess. Hans planer omintetgjordes snabbt. Sedan Annan avgick från sitt uppdrag i augusti har inga nya försök till vapenvila gjorts.
I takt med att rebellerna tagit kontrollen över större och större områden har regimens brutalitet tilltagit. Häromveckan presenterade Dagens Nyheter bevis för att det reguljära flygvapnet använt klusterbomber mot civilbefolkningen. Klusterbomber är ett alldeles särskilt vedervärdigt vapen eftersom en bomb innehåller flera mindre och sprider sig över ett stort område. Klusterbomber används inte för att slå ut ett visst mål – som kan vara legitimt i krig – utan för att sprida maximal förstörelse.
En stor del av småbomberna detonerar heller inte direkt. De blir kvar som blindgångare, som inte sällan plockas upp av barn som tror att det är något att leka med. Det är inte konstigt att över hundra länder har skrivit under ett förbud mot klusterbomber. Varken Syrien eller landets uppbackare Ryssland och Kina hör till dessa länder. Beklagansvärt nog gör heller inte USA eller Israel det.
Frågan är hur syrierna ska bli av med sin förtryckare. Tids nog sinar också al-Assads krafter, men ingen vet hur länge det dröjer. Ett internationell ingripande, om än bara med flygstridskrafter, skulle precis som i Libyen avsevärt förkorta den nuvarande regimens livslängd.
Problemet är att mycket lite talar för att det internationella samfundet ska kunna komma överens om ett samfällt agerande mot al-Assad. Alla försök i FN blockeras av Ryssland och Kina. Den vägen är stängd. Chansen att Nato ska agera självmant är heller inte stor. Det beror inte på bristande krisinsikt utan på att USA är i det läge det är. Landet dras med ekonomiska problem och efter två långa krig i Mellanöstern är folket rejält trött på utländska äventyr.
Trots mörkret finns en liten ljusglimt. Företrädare för det gamla sättet att tolka folkrätten – att nationell suveränitet råder i alla lägen och tillåter makthavare att bryta mot mänskliga rättigheter efter eget behag – saknas helt i debatten både i Sverige och i övriga västländer. Det är goda nyheter, men ack så otillräckligt.
Regimen i Syrien besitter både kemiska vapen och en enorm överlevnadsinstinkt. Risken finns att Syrien steg för steg sällar sig till platser som Bosnien och Rwanda. Där omvärlden först i efterhand ställer sig frågan: ”Varför gjorde vi inget?”.