När oroligheterna i Libyen fortfarande bara var en "pratfråga" tävlade svenska politiker om att göra det mest högtidliga avståndstagandet. Carl Bildts uttalande att det inte handlar om att ta ställning för den ena eller andra sidan kritiserades hårt.
Så antog FN resolutionen om en flygförbudszon som skulle skydda civilbefolkningen med "alla till buds stående medel", och diskussionen började handla om ett svenskt deltagande i den militära insatsen. Regeringen kritiserades för att vara feg när de inte omedelbart ställde resurser till förfogande.
Men när det väl gällde - när Sverige hade fått en formell fråga och regeringen ville skicka Jasplan till Libyen - var det S som vacklade. Visst ska Sverige skicka Jasplan, men de får inte skjuta mot mål på marken, var partiets inställning. Regeringen, angelägen om ett brett stöd i riksdagen, gick med på S-kravet och de svenska planen får inte skjuta mot mål på marken.
Libyens egna luftstyrkor är redan utslagna och de andra länderna i operationen ägnar sig till exempel åt att skjuta på stridsvagnar som attackerar civilbefolkningen. Jasplanen ska hjälpa till med spaning, men det går inte att förneka att det är en något bakbunden styrka Sverige skickar.
Det är principiellt intressant varför S krävde denna begränsning av Sveriges insats. Håkan Juholt vill inte riskera att svenska plan skjuter "drogade barnsoldater". Problemet med den inställningen är att drogade barnsoldater som lämnas ifred kan skjuta civila barn.
Urban Ahlins inlägg i riksdagsdebatten ska nog ses som S officiella hållning. Han motiverade begränsningen med hänsyn till Ryssland och Kina: FN-resolutionen blev möjlig när Ryssland och Kina - ständiga medlemmar i FN:s säkerhetsråd - lade ned sina röster i stället för att göra som de brukar, lägga veto. Denna nya attityd är glädjande, men enligt Ahlin också en skör blomma som ska vårdas genom att länderna inte utmanas för hårt. Därför ska Sverige inte skjuta mot markmål.
Det är ett märkligt resonemang. För det första spelar det ingen roll att Sverige inte skjuter mot markmål när andra deltagande länder gör det. Man anar den gamla S-idén om Sverige som världssamvete. För det andra kan ivern att klappa Ryssland och Kina medhårs faktiskt kosta civila libyer livet.
S ambivalens visar att när realpolitiken gör sig påmind är valen inte lika enkla som i de ståtliga högtidstalen. Den arabiska våren pågår inte bara i Libyen. Om våldsamheterna i Jemen, Syrien eller Bahrain kräver en FN-insats är det naturligtvis viktigt att Ryssland och Kina inte har blivit avskräckta av Libyenexemplet. Men när den hypotetiska politiska framtiden ställs mot att rädda libyska liv här och nu framstår S som överdrivet försiktiga och realpolitiska.