Har vi litat för mycket till medicinens förmågor och knaprar vi i oss för många piller i stället för att försöka "härda ut" eller pröva en annan metod?
Jag äter tabletter då och då. Två Panodil hjälper oftast mot lindrig huvudvärk, till exempel. Min genomsnittskonsumtion ligger kanske på fyra tabletter i veckan. Vissa veckor fler, vissa veckor inga alls. Mitt beteende är nog rätt normalt, tänker jag. Jag har ingen rädsla, men anser samtidigt att jag har respekt för medicin.
Däremot har jag mycket svårt att förstå personer som skyr all typ av medicin som pesten. De som kan ta både en och annan drink på fredagen (och lördagen) liksom blossa på cigaretter eller suga på en snus - men att ta en Alvedon är att leva alltför farligt! Frågan är ju vad som tär mest på kroppen - två tabletter eller en dags lidande.
Sedan kan det förstås gå till överdrift. Ordet tablettmissbruk frammanar kanske bilden av en tilltufsad knarkpåverkad, men det är inte hela sanningen. Ta som exempel teve- och radioprofilen Sofia "Soff-i-propp" Wistam. Hon deltog i programmet Du är vad du äter där det kom fram att hon stoppade i sig sex Treo om dagen - för att bli pigg!
Det går att bli beroende av receptfria läkemedel och till slut uppnås heller inte längre det ursprungliga syftet med dem - att lindra värk. I stället kan nya krämpor uppkomma. Alla mediciner har biverkningar. För en del blir pillrens fysiska lindring till och med oviktig efter ett tag. I stället blir det vetskapen om att man har svalt dem som ger tillfredsställelse. En ren psykisk effekt alltså. Jag kan ta min mormor som exempel. Varje kväll åt hon en halv insomningstablett. Utan den var det omöjligt för henne att somna. Antagligen hade det inte spelat någon roll om någon bytt innehållet i hennes burk mot sockerpiller utan att säga något. Resultatet - att hon somnade - hade förmodligen blivit detsamma.
Det verkar ändå som att en nyfunnen respekt för läkemedel är på väg. Onödigt pillerknaprande uppmärksammas mer. Nyligen kunde vi läsa att i stället för att behandla deprimerade patienter med ångestdämpande lyckopiller ska recept på terapi skrivas ut. Ett betydligt mer kostsamt och mindre snabbverkande botemedel, men förmodligen mer långtidsverkande - och mindre beroendeframkallande. Läkare har också blivit betydligt mer restriktiva med att skriva ut penicillin sedan det visat sig att resistensen mot medicinen ökat.
Liksom bruket av mat, sprit, träning och till och med kärlek bör användas med måtta gäller samma sunda förnuft förstås för läkemedel. För mycket av det goda är sällan underbart. Men inte för lite heller. Var hade vi varit utan den medicinska revolutionen? Många av oss hade inte ens varit här. Lite pannknack måste därför inte alltid "härdas ut". Ibland kan faktiskt ett eller två piller vara den bästa lösningen.