MASSARBETSLÖSHET väntar, säger finansminister Anders Borg. I nästa andetag förklarar han att regeringen inte tänker vidta några ytterligare åtgärder i anledning av det stålbad som väntar. Såvida inte bankerna och andra vitala delar av finanssektorn råkar illa ut. Då hostar regeringen fram de miljarder som saknas när jobbslakten hotar skolor och sjukhus.
REGERINGENS passivitet är inte ett utslag av villrådighet. Det handlar om ideologi. Lågkonjunkturen är det vässade vapen med vilket allianshögern och det organiserade, militanta näringslivet ska pressa löntagarna tillbaka.
UTANFÖRSKAP var slagordet som vägledde de segrande allianstrupperna i valrörelsen 2006. Kampen mot utanförskapet överordnades allting annat. I dag växer "utanförskapet" med rasande fart. Sysselsättningen minskar med 250 000 personer till slutet av 2010. Arbetslösheten ökar snabbare än i våra konkurrentländer. Arbetslösheten bland unga har ökat varje år sedan alliansregeringen tillträdde.
KAMPEN MOT utanförskapet - vart tog den vägen?
JAG TRODDE att regeringen inte var i stånd att fatta nödvändiga och kloka beslut. I dag vet jag bättre. Högerministären vill inte. Ideologin säger stopp. Där dogmatismen styr finns ej plats för det sunda förnuftet.
I PRAKTIKEN råder 0-ränta. Det mesta av den penningspolitiska arsenalen är därmed uttömd. Återstår att spela på de finanspolitiska tangenterna. Att fokusera blicken på och (officiellt) reducera politikens innehåll till att kretsa kring statens budgetsaldo är lika inskränkt som farligt. Eftersom regeringen avstår från att regera, trots massarbetslöshet, kommer kostnaderna för till exempel arbetslöshet och socialbidrag att spränga statens och kommunernas ekonomiska ramar. Enligt regeringens halvpannade logik har vi inte råd att arbeta. Samma logik ramlar ut i slutsatsen att arbetslösheten inte åsamkar det offentliga ökade kostnader.
ETT EXEMPEL på hur politiken slår: När alliansen säger nej till ökade statsbidrag plussar den på arbetslösheten med mellan 15 000 och 25 000 personer. Vad händer med deras ekonomi? Jo, de tvingas leva på mellan 55 och 70 procent av sin tidigare inkomst. Vad det i sin tur betyder för konsumtion och tillväxt kan möjligen t o m Anders Borg räkna ut.
EN POLITIK som begränsar krisens härjningar rymmer följande inslag:
+ 20 miljarder kronor i år i ökade statsbidrag
+ återställd a-kassa
+ utveckla a-kassan till en utbildning- och omställningsförsäkring (modell övergångsmarknad)
+ arbetsmarknadsutbildningen byggs ut (borgarnas nedskärningar 2007 och 2008 förvärrar krisen)
+ undsättningslånens konstruktion ändras
+ förbättrade möjligheter till kreditgivning för företagen
+ massivare satsning på tidigareläggning av offentliga byggen/infrastruktur
+ reformera arbetsförmedlingen - mer makt, styrmedel och ekonomiska möjligeter till de lokala kontoren
+ stimulera de lågavlönades ekonomi med hjälp av riktade skattesänkningar (till exempel höjt grundavdrag)
+ stimulera pensionärernas ekonomi via skattesänkningar
+ höj skattekvoten
AKUTA, nödvändiga krisåtgärder. Självklara för en politik med mänskligt ansikte.