Efter årtionden av socialdemokratiskt styre är vi i Sverige vana vid att samhället lägger sig i det mesta, även det privata.
Än så länge har samhället i stort sett hållit fingrarna borta från fördelningen av föräldraförsäkringen. En pappamånad har införts men i övrigt bestämmer ett nyblivet föräld-rapar vem som ska vara hemma och ta hand om barnet och hur länge. Och det betyder för det mesta att mamman stannar hemma större delen av tiden.
Debatten om hur det ska gå till att öka pappornas andel av föräldraledigheten har pågått i många år. Senaste inlägget kom från LO som ville fördela föräldraledigheten så att mamman tog ut en tredjedel, pappan en tredjedel och resterande tid skulle fördelas enligt föräldrarnas eget önskemål.
Förslaget har gett ny skjuts åt debatten om vem av föräldrarna som ska ta ledigt från jobbet för att ta hand om barnet.
Politiskt sett går skiljelinjen just vid principen om ett fritt val. Borgerliga politiker och debattörer håller hårt på självbestämmandet, medan mer radikala röster höjs för att införa åtgärder som tvingar papporna att i större utsträckning utnyttja föräldraledigheten.
Det fria valet hade också varit det bästa, om utvecklingen sakta men säkert medfört märkbart fler pappaledigheter. Sådan är nu inte verkligheten.
Mamman har i regel lägre lön än pappan, och eftersom taket i föräld-raförsäkringens ersättningssystem fortfarande är relativt lågt satt förlorar familjen minst på den ordningen.
Emellertid förlorar den föräldralediga mamman i många fall inte bara inkomster, hon halkar ur befordringsgången, hon kan omplaceras eller rent av mista jobbet under eller efter föräldraledigheten. Kvinnor är oftast villiga till detta offer på föräldraskapets altare.
Dessvärre kan resonemang av det slaget visa sig kortsiktiga. När mamman utnyttjar hela föräldraledigheten, utom den fastlagda pappamånaden, och kanske därefter börjar jobba deltid kan det bli till en sinkadus längre fram i livet.
En sinkadus som träffar barnet eller barnen längre fram i livet. Mamman, som efter en eller flera graviditeter, föräldraledigheter och deltidsjobb, har inte samma fäste, inte samma trygghet i yrkeslivet som den pappa som i stället för att ta hand om barn har ägnat sig åt vidareutveckling i sitt arbete.
Om de som frivilligt, eller av tvång, tillämpat systemet att mamman gett upp mycket av sin kontakt med arbetslivet senare skiljer sig, har mamman mycket mer begränsad möjlighet att försörja barnen än om hon satsat mer och pappan mindre på yrkeslivet.
En annan sida av saken är att det tyvärr finns alltför många förstockade arbetsgivare som ser föräldraledighet som illojalitet mot arbetsplatsen. Det får kvinnor uppleva och acceptera. Men arbetsgivarens motvilja mot föräldralediga pappor är ännu större.
Det sistnämnda talar för att en kvoterad pappaledighet skulle vara ett bra stöd åt män som gärna vill stanna hemma med sitt barn men inte känner sig mogna att ta den konflikt det innebär med arbetsgivaren.
Enbart riktigt reaktionära personer hävdar att det är självklart och naturligt att mamman, och bara hon, tar ledigt från jobbet när barnet kommer. De med en mer nyanserad syn på saken erkänner utan omsvep att det generellt sett är en fördel om ett barn under sina första år får vardagskontakt också med sin pappa. Och för den pappa som vill slippa att marginaliseras som förälder är det också en fördel att utnyttja en rejäl del av rätten att vara föräldraledig.
Möjligen behövs en tillfälligt lagstadgad uppdelning av föräldraledigheten. När det blivit mer naturligt och självklart att pappor tar lika mycket, eller åtminstone nästan lika mycket, ledigt som mammor, kan man låta principen om varje familjs suveräna rättighet att själv besluta om uppdelningen återuppstå.