Någon gång sades om miljöpartiet att de bara behöver hålla kongress för att de skall falla i opinionen. Det är en elak beskrivning. Det syftas på alla de knäppheter som framträder då partiets gräsrötter ges fritt spelrum.
Man kan undra vad partiledningen tycker efter helgen. Det är nämligen nya tider nu. Man har riktat in sig på att ingå i regeringen efter nästa val och då gäller det att socialdemokraterna betraktar partiet som samarbetsbart. Ur det perspektivet uppträdde fotfolket på ett synnerligen besvärande sätt under kongressen i Gävle i helgen.
När språkröret Maria Wetterstrand avslutningstalade på söndagen uppehöll hon sig vid kravet på att miljöpartiet skall få ingå i regeringen efter valet 2006. Hon måste applåderna till trots ändå ha känt att det hela kunde ha tövat mer förankringsarbete än vad som uppenbarligen varit fallet. Kongressdeltagarnas styrkedemonstration i EU-frågan, då man med klar majoritet avslog partistyrelsens vilja att mjuka upp kravet på EU-utträde, var inte bara en rejäl näsknäpp mot ledningens politiska auktoritet. Det var också en signal om att man inte avser att vara särskilt foglig vad gäller de parlamentariska strategivalen heller.
Socialdemokraterna har tidigare motiverat distansen till både vänsterpartiet och miljöpartiet med att olikheterna i utrikes- och säkerhetspolitiken är för stora. Och det är ett fullt legitimt resonemang. Men den senaste tidens allt tätare samarbete mellan socialdemokraterna och miljöpartiet har ändå haft den outtalade men tydliga ambitionen att faktiskt samregera efter nästa val. Mot den bakgrunden lär helgens EU-beslut i Gävle ge strategernas pannor i båda partierna ett extra veck. Miljöpartiet kommer inte att aktivt driva kravet, men det vore en socialdemokratisk svaghetsdemonstration av rang att dela statsrådstaburetter med ett sådant parti.
Som om inte det räckte cirkulerade diskussionen i Gävle energiskt kring ämnet energipolitik och hur miljöpartiet minsann skulle komma att koppla greppet på socialdemokraterna i frågan när man väl satt sig att regera med dem. Där är man inne på något som kan vara ännu svårare för respektive gräsrötter att smälta.
Kärnkraftsfrågan har ju kommit att utvecklas till något som kan komma att bli ett mindre uppror inom socialdemokratin. Senast var det ett stort antal kommunalråd från hela landet som fronderade mot partiets ledning i en gemensam artikel lagom till miljöpartisternas kongress. Det är många inom s-leden som redan nu anser att partiet gått alldeles för långt i sitt tillmötesgående mot miljöpartiet i energipolitiken.
Kanske är det inte bara inom den miljöpartistiska ledningen man varit väl optimistisk i sina förhoppningar om hur väl man skall kunna svetsa samman partierna inför regerandet.