Regeringen skärper reglerna för de som är arbetslösa på deltid.
Framöver kommer de bara att kunna stämpla upp till heltid i 75 dagar, eller åtta månader som det blir i praktiken. Sedan får de ingen mer ersättning.
Då måste de antingen leva på mindre eller söka nytt jobb. Om de inte är ensamstående och har barn under 18 år, då kommer de att erbjudas deltidsarbete inom jobb- och utvecklingsgarantin efter de 75 dagarna.
På det här sättet ska regeringen spara 8,9 miljarder kronor under de kommande tre åren. Och förslaget har inte oväntat fått hård kritik:
Aftonbladets s-märkta ledarsida beskriver skärpningen som "en dramatisk besparing på framför allt många kvinnor" eftersom det uteslutande är kvinnor som arbetar deltid.
Kommunals ordförande Ylva Thörn säger i en kommentar att "förslaget riskerar att stärka ojämställdheten på arbetsmarknaden och samhället i stort".
Syftet med att strama åt ersättningarna för deltidsarbetslösa är att minska både överutnyttjandet och riskerna för inlåsningseffekter. De nuvarande reglerna gör att många fastnar i deltidsarbete - i bland i flera decennier - trots att de kanske vill jobba heltid.
Visst är det olyckligt om förslaget - som Ylva Thörn gör gällande - slår särskilt hårt mot kvinnor i offentlig sektor eller inom privat handel; branscher som kryllar av lågavlönade deltidsanställningar och kvinnor som enligt någon slags gängse uppfattning inte kan påverka sina anställningsvillkor.
Men är det verkligen a-kassan som ska täcka upp för att arbetsgivare, väldigt ofta kommuner och landsting, inom kvinnodominerade yrken sätter det i system att bara erbjuda deltidsanställningar?
Och ska a-kassan - som är en tillfällig omställningsförsäkring, inte någon försörjning - användas för att skapa en mer jämställd arbetsmarknad?
Nej, det är att börja i fel ände.
Dessutom finns anledning att fråga sig om den gängse uppfattningen om offentligt anställda kvinnors vanmakt stämmer.
När Norrköpings kommun för några år sedan lät de anställda inom vård- och omsorgsområdet själva välja anställningsgrad ökade andelen heltidsarbetande bara med nio procentenheter. För den genomsnittliga sysselsättningsgraden innebar det en ökning med ynka tre procentenheter, från 85 till 88 procent.
En förklaring till att så många kvinnor väljer att jobba deltid om det finns möjlighet är att de har det huvudsakliga ansvaret för hem och barn och inte hinner arbeta. En annan är att vård- och omsorgsyrkena är så tuffa att de inte orkar med mer än heltid.
Vad säger oss då de här förklaringarna?
Jo, att den svenska jämställdheten brister och att landets kommuner och landsting har en hel del att lära sig i rollen som arbetsgivare.
Men problemen med att svenska män inte tar ansvar hemma år 2007 och att offentliga arbetsgivare ligger långt efter många privata kommer inte att lösas av att deltidsarbetande kvinnor tillåts stämpla år ut och år in.
För sina medlemmars skull borde Ylva Thörn och Kommunal agera på betydligt bredare front.