Jennifer Julin är en av 31 personer som har en utvecklingsstörning och som just nu väntar på en bostad med särskild service i Linköping. Kommunen har i dagsläget två lediga lägenheter, berättar Corren på nyhetsplats.
De 31 i bostadskön har lagen på sin sida. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) ger dem rätt till bostad med särskild service, och samma lag ger kommunen skyldighet att ordna saken.
Ändå är kön så lång och bostäderna så få. Beror det på, som omsorgsnämndens ordförande Elisabeth Gustafsson (s) säger i artikeln, att "det är mycket svårt att bedöma hur stort behovet av platser är" eller är förklaringen resursbrist? Inget av svaren duger som ursäkt.
Det borde nämligen inte vara särskilt svårt att bedöma behovet av platser. De vuxna personerna med utvecklingsstörning har inte materialiserats ur tomma intet, de har ju tidigare varit barn och ungdomar med utvecklingsstörning som kommunen genom särskolor och assistentinsatser borde ha ganska bra koll på. Dessutom står det klart och tydligt i lagen att kommunen fortlöpande skall följa upp vilka som omfattas av den och vilka deras behov av stöd och service är.
Om det är resurserna som inte räcker så är det bara att prioritera om. Tydligen är ju kommunens finanser så goda att det kommunägda bolaget Stadspartner kan ta den ekonomiska risken det innebär att driva en stor badanläggning i Norrköping. Då är det inte annat än skamligt om kommunen samtidigt försöker skjuta upp kostnaderna för bostäder som några av samhällets mest skyddslösa har lagstadgad rätt till.
Länsrätten kan döma Linköpings kommun till böter om man inte ordnar bostäder tillräckligt snabbt efter beslut. Elisabeth Gustafsson är dock inte orolig. "De brukar godta att vi har en plan för hur vi skall lösa problemet även om vi inte kan göra det med en gång", säger hon.
En cynisk och okänslig kommentar med tanke på att "problemet" är hur människor som inte klarar sig utan hjälp med lagens stöd skall få möjlighet att leva värdigt och så självständigt och normalt som möjligt. Tyvärr verkar inte Gustafssons inställning vara unik, det är ganska ofta som politiker och tjänstemän i kommuner och landsting med en axelryckning viftar bort "problemet" att man inte lever upp till rättighetslagar som skall garantera barn, gamla, sjuka och funktionshindrade ett värdigt liv.
De borgerliga samverkanspartierna borde visa hur ändrade planeringsrutiner och ekonomiska prioriteringar kan göra Linköping till en kommun som följer LSS till punkt och pricka. Man vinner naturligtvis inga snabba och enkla politiska poäng på att tala om vad man vill prioritera bort. Men man visar seriositet, trovärdighet och humanism om man tar rättighetslagarna på allvar. De har trots allt kommit till för att värna utsatta människor, och de flesta väljare är nog beredda att avstå en del valfläsk för att Jennifer Julin och andra i hennes situation skall få det de har rätt till.