Polisväsendet har fallit kraftigt i de förtroendemätningar som med jämna mellanrum brukar göras. Förr i tiden låg det i topp bland de institutioner som svenskarna kände att de kunde luta sig emot. Men den tiden är förbi. Rapporterna om -- och upplevelserna av -- skrinlagda utredningar, senfärdiga utryckningar och allmän resursbrist har duggat tätt de senaste åren, och det statistiska förtroendet har dalat i takt med denna utveckling.
Men nu har det gått så långt att inte bara medborgare utan även kommunledningar har börjat reagera mot bristen på polisiär närvaro. Ekots undersökning, då frågan ställdes till 290 kommuner av vilka 259 svarade, visade att 29 har diskuterat om de inte skall inrätta egna lokala poliser. Alltså en slags frivillig återgång till det decentraliserade system där ordningspolisen var kommunal.
Vidare uppgav 77 kommuner att de har en ordningsupprätthållande verksamhet som bedrivs parallell med den polisiära. Det handlar då om sådant som väktare och bevakningsföretag. Därutöver finns ju också en mängd civila och halvcivila alternativ runt om i landet i form av byalag och frivilligbevakning.
Alla dessa år med regeringar som försummat brottsbekämpningen börjar alltså få mycket handfasta politiska konsekvenser. Nere på marknivå har man tappat tålamodet med stängda polisstationer och verklighetsfrämmande arbetstider.
Utmärkt att kommunerna tar sitt ansvar, kan tyckas, eftersom medborgarna ju inte kan lämnas i ett polisiärt vakuum. Men utvecklingen är långt ifrån ideal, av flera skäl.
Man kan när det kommer till kritan inte förlita sig på verksamheter som helt bärs av ett kommunalt frivilligansvar. För det innebär också godtycke. Skillnader i ekonomiska förutsättningar och demokratisk dynamik varierar ju som bekant mellan kommunerna. Förvisso sköter kommunerna i dag flera uppgifter inom ramar de själva definierar, men frågan om medborgarnas fysiska skydd är för fundamental för att olikheter skall få accepteras.
Därtill är kommunal frivillighet inte lika effektiv som reglerade åtaganden. För att det som är reglerat även kräver sin reglerade finansiering. Liksom samordningsåtaganden och kvalitetskontroll. Risken är ju även uppenbar att man från centralt håll sparar in på polisverksamhet där man ser att kommunala resurser sätts in.
Och, förstås, så är det principiellt inte hållbart att en del av det offentliga Sverige, den kommunala, tvingas gå in och ta ansvar för att den del som borde göra det, den statliga, inte håller måttet.
De nuvarande kommunala initiativen bör snarare uppmuntras på följande sätt: En faktisk formell kommunalisering av ordningspolisen. Då kan medborgarna ställa tydliga krav på sina lokala politiker och inte som nu, snarast tvingas tacka för de små insatser som till nöds görs. Och därutöver förstås, tilldela polisväsendet som helhet rejält med resurser. Även om företagsamheten hos de berörda kommunerna skall applåderas är deras tilltag i grund och botten ett symtom på att något är snett.