Den goda nyheten är att vänsterpartiet backar rejält i helgens Sifoundersökning. Den dåliga nyheten är att vänstern behåller och till och med stärker greppet bland kvinnor, och i synnerhet yngre kvinnor. Över huvud taget är den unga generationen opåverkad av diskussionen om kommunismen. Bland ungdomar upplever tvärtom kommunismen något av en renässans.
Det är inte minst mot denna bakgrund som det är så viktigt att de demokratiska krafterna inte förtröttas i sin opinionsbildning mot den röda totalitarismen.
Stödet i valmanskåren för vänsterpartiet i sin helhet uppgår enligt Sifo till lite drygt sju procent. För en månad sedan låg den andelen på nio procent. Men siffrorna för kommunisterna blir mer intressanta att studera på gruppnivå. Det är då man ser att det är männen som flyr från partiet. I gruppen män i åldrarna femtio till sextiofyra år har vänstern halverats, från elva till drygt fem procent.
Helt annorlunda ser det däremot ut bland kvinnorna. I den yngsta gruppen, i åldrarna arton till tjugonio år, ökar i senaste mätningen vänstersympatierna, från närmare fjorton till över arton procent. Det är oroväckande.
Man kan som sagt glädjas åt nedgången i stort för kommunistpartiet. Och man kan glädjas åt att det borgerliga blocket för andra månaden i följd är större än det socialistiska blocket; det har inte hänt sedan hösten 1997. Men man måste vara orolig över den ideologiska trenden bland de yngsta väljarna.
Denna grupp är på väg att bli en förlorad generation för de borgerliga idéerna. Det borgerliga misslyckandet så här långt med att vinna ungdomarna är olycksbådande inför framtiden. Betydligt större uppmärksamhet än hittills måste ägnas åt just detta misslyckande.
Den kommunistiska renässansen hos de unga är inte något helt nytt fenomen. Denna åsiktsförskjutning åt vänster har pågått sedan i varje fall mitten av 1990-talet, då "alternativrörelserna" började få stort genomslag. Det startade med veganrörelsen, fortsatte med Attac och andra anti-globalistiska protester. Kravallerna under EU-toppmötet i Göteborg 2001 visade på den destruktiva potentialen hos den nya vänsterextremismen.
Det är en extremism som livnär sig på EU-hat, på motstånd mot frihandel och marknadsekonomi. På 1980-talet lyckades den borgerliga opinionsbildningen vinna de yngre för kapitalismen -- minns arbetsgivarnas kampanj "Satsa på dig själv". I dag har en stor andel av de yngre i stället gått förlorade; för dem är marknadsekonomin den stora fienden.
Denna förändring har inte tagits på allvar av de borgerliga partierna. Företrädarna för Svenskt näringsliv har i sin tur givit upp de tidigare ambitionerna att bilda opinion för de ideal som bär upp en fri marknadsekonomi; de föredrar numera att dricka kaffe och äta mazariner ihop med Göran Persson.
Den borgerliga nonchalansen skall ses mot bakgrund av kapitalismens globala seger. När Berlinmuren, och med den kommunismen som samhällssystem föll, försvann också känslan att det längre kunde finnas något hot kvar mot marknadsekonomin. Segern invaggade i en trygghet som delvis är falsk. Helt borta är inte det vänsterextremistiska hotet, vilket vi den senaste tiden blivit påminda om.
Kommunismen finns naturligtvis inte längre kvar som något reellt alternativ. Men däremot finns den kvar som en destruktiv kraft, som i värsta fall kan hindra Sverige från att till fullo utnyttja de möjligheter som gränslösheten, i EU och globalt, erbjuder.
Ett Sverige där kommunism är ett ideal för de unga riskerar att bli ett mer slutet samhälle. Därför måste kampen mot kommunismen fortsatt ha prioritet i borgerlig opinionsbildning.