Det senare fick språkröret Maria Wetterstrand visa prov på under söndagskvällen när den rödgröna oppositionen ställdes mot regeringen i en partiledardebatt i SVT:s Agenda. I kommenterarna efteråt lovordades Wetterstrand från såväl vänster- som högerinriktade pressröster som den mest vältaliga och konkreta. Tillsammans med Peter Eriksson har Wetterstrand visat att MP tar samarbetet med S - och V - på allvar. Flera av helgens kongressbeslut stödjer också den tesen.
Exempelvis har MP anammat S syn på a-kassan (80 procent ska ha 80 procent) och jobbskatteavdraget (ska gälla alla inte bara förvärvsarbetare). När Peter Eriksson säger till SvD (17/5) att besluten kommer att "göra det lättare att arbeta för en gemensam politik mot arbetslösheten och för jobben", har han rätt. Det skapar trovärdighet för det rödgröna samarbetet.
Samtidigt måste Miljöpartiet beakta sin egen profil. Det är inte minst viktigt inför EU-valet där MP står på egna ben och tillhör en annan parlamentsgrupp än S. I EU-debatten vill MP gärna framstå som det originella miljöparti man länge varit (frånsett utträdeskravet), men till viss del tvingats frångå för att öka sin pålitlighet och valbarhet i inrikespolitiken. Därför kändes det lite som plåster på såren när de båda språkrören inriktade sina tal till kongressen på klimatfrågan och hur världen på ett "grönt" sätt ska ta sig ur den ekonomiska krisen.
Maria Wetterstrands fokus låg på Arktis smältande isar och rubbade ekosystem, och hon tillät sig en övertolkning av Israels bidrag i Eurovisionsschlagerfestivalen, "There must be another way", som en alternativ ekologisk väg. (Alla med minsta bildning i politisk historia begriper att låten handlade om något annat.) Peter Eriksson talade om den gröna EU-gruppens gemensamma valmanifest, Green New Deal, och vikten av att gruppen får större inflytande.
Språkrörens tal kan också tolkas som ett sätt att släta över det faktum att de för partiet så viktiga energifrågorna inte togs upp till kongressdebatt. Partiledningen fick tuff kritik för att i överläggningarna med S ha övergivit kravet på snabbavveckling av kärnkraften. Ombudet Julia Engström hann inflika att "snart finns inget miljöparti kvar bara en blek sossekopia".
I inrikesdebatten hedrar det dock MP att man söker överenskommelser med S. I EU-debatten hävdar man sig genom att alltjämt försöka bevara ensamrätten på klimatfrågorna genom en politik som framstår som något utsvävande och verklighetsfrämmande. Det är rätt av MP att profilera sig, men tiden när partiet hade monopol på de gröna frågorna är förbi.