I dag, måndag, inleds folkmordskonferensen i Stockholm. Konferensen är ett svenskt prestigeprojekt som sannolikt gör varken från eller till när det gäller att hindra framtida eventuella folkmord.
Förmodligen är tanken och syftet med konferensen vällovligt, vilket gör att potentiella kritiker tilldelas rollen som slaven på triumfvagnen. Den som har invändningar mot ett arrangemang som syftar till att förhindra folkmord riskerar också att stämplas som inhuman.
När folkmordskonferensen öppnas i dag finns cirka 1 000 deltagare från 60 nationer på plats. Inga riktiga höjdare, som statscheferna för inflytelserika stater som USA, Ryssland, Kina, Tyskland och Frankrike. Mestadels är det forskare, diplomater och statsrepresentanter en bit under toppnivån som finns på plats.
Några av dem som inte ska närvara är Tjetjenien, Västsahara och palestinierna.
En av avsikterna med denna konferens, som kostar i runda tal 35 miljoner kronor, plus 40 miljoner i extra polisinsatser, är att förmå de mäktigaste staterna att reagera snabbare vid hot om folkmord eller andra omfattande folkrättsbrott. Hur det nu ska gå till.
Hade en folkmordskonferens i Stockholm, eller någon annanstans för den delen, kunnat hejda masslakten på rwandier för tio år sedan, de röda khemrernas hejdlösa dödande i Kambodja, allt mördande på västra Balkan våldet i Tjetjenien eller räddat liv i Mellanöstern?
Ingen kan på allvar ställa upp på en sådan teori. Inte heller den just inledda folkmordskonferensen i Stockholm lär frälsa världen från samvetslösa regimers totala brist på humanitet, medmänsklighet, respekt för människors liv och säkerhet.
Redan i förväg deklarerade också arrangörerna att konferensen inte kan förväntas prestera några bindande avtal eller löften om nya adekvata institutioner. Vad som enligt planerna ska komma ut ur tre dagars plenarmöten är ett gemensamt uttalande och ett antal nedskrivna inlägg från debatten som förts.
Stockholmskonferensen med försonings som tema (2002) hejdade inte stormakten USA från att starta krig i Irak. Ingen kan i dag på fullt allvar påstå att försoning präglar läget Irak där blodet dagligen flyter i strida strömmar.
Idén om internationella konferenser med höga mål och ideal är självfallet välmenande, men kan inte åstadkomma mer än små krusningar på ytan genom att befrämja debatten och rikta strålkastarljuset mot aktuella hot.
Priset för detta beräknas den här gången till sammanlagt 75 miljoner kronor. Det är nästan dubbelt så mycket som svenska staten årligen anslår till forskning kring folkmord och folkrättsbrott.
FN:s generalsekreterare Kofi Annan hör till dem som ska tala under konferensens första dag. Han talar för en organisation som borde kunna inskrida på ett tidigt stadium i konflikter med hotande folkmord. Men i så fall måste FN stärkas och genomgå en viss systemförändring. Ett stärkt FN är emellertid inte möjligt så länge Förenta Staterna med flera medlemsstater återkommande negligerar FN, struntar i att betala sina avgifter och så länge nuvarande rigida veto-system bibehålls.
Folkmordskonferensen pågår i tre dagar. Det blir tre dagar då de allra svagastes och de allra mäktigas röst inte kommer att höras. Trots att det är just dem det hela handlar om.
För Göran Persson, primus motor för konferensserien som startade med Förintelsen 2000, blir kanske årets arrangemang en ny fjäder i hatten. Men det är en dålig utdelning på en stor utgift, och framför allt låter sig inte folkmord och folkrättsbrott hindras av att Göran Persson och Sverige får lite internationellt beröm och ökad prestige.