Våren 2003 strejkade de kommun- och landstingsanställda kvinnorna i Kommunal för högre lön och anständigare arbetsvillkor. Strejken ackompanjerades av tvärsäkra påståenden från borgerliga politiker, näringslivsfolk och borgerliga ledarsidor. De visste berätta att anställning i kommuner och landsting är liktydigt med usla löne- och anställningsvillkor.
- Det bästa som kan hända kvinnorna i vårdsektorn är att fler privata vårdföretag tar över, hette det.
- Då blir vårdyrket attraktivt och lönerna ökar.
I veckan tvingades Kommunal ta till stridsåtgärder för att hävda sina privatanställda medlemmars intressen. De privata vårdarbetsgivarna vägrar att underteckna ett avtal som ligger i nivå med de uppgörelser som träffats på övriga avtalsområden. När de privata vårdbolagen vidare avvisar kravet på lägstalöner avslöjar de sin skamliga strategi, nämligen att successivt pressa lönenivåerna nedåt. Inte konstigt att en professor vid Linköpings universitet upptäcker att många av de nya jobben är lågavlönade. När profiten tar över vårdsektorn blir aktieutdelning och vinster viktigare än de anställdas löner. Därför tjänar till exempel ett vårdbiträde i ISS Care eller Actica ungefär 1 500 kronor mindre per månad än vårdbiträdet som är anställt av Linköpings kommun.
Snacket om att ökad konkurrens i den offentliga sektorn är bra för de anställda och pressar lönerna uppåt, är falskt. För tio år sedan, då tanken slagit rot och började tillämpas, avvaktade många det inledda systemskiftet med intresse. Nu vet vi att idén inte höll. Den tålde inte att konfronteras med verkligheten. Det medger de privata vårdbolagen själva när de säger nej till medlarnas avtalsbud. Därför gör Kommunal rätt när förbundet trappar upp konflikten och varslar om mertidsblockad. Men vad säger de socialdemokratiska politiker som gick på konkurrenssnacket och öppnade dörren för profitintresset på vidöppen gavel?
TORBJÖRN GUSTAVSSON