En braskande rubrik i Svenska Dagbladet i går löd ”Varannan tonårstjej lämnar fotbollen”.
Andelen flickor i åldern 7–14 år som spelar fotboll har på tio år sjunkit från 22,6 till 15,8 procent. Det största bortfallet – hälften – sker när tjejerna är i åldern 14–16 år.
SvD-reportern Maria Sundén Jelmini skriver att det inte är så konstigt eftersom vi visar ”med sämre träningstider och planer, med låga förväntningar och nedvärderande kommentarer, att de inte kommer bli riktigt bra spelare”.
Klubbarna, förbundet, tränare och föräldrar har förstås ett ansvar att ge flickspelare och pojkspelare likvärdiga möjligheter. Svenska Fotbollförbundet har också startat ett projekt för att få fler tjejer att stanna.
Men hur bra förutsättningar tjejerna än får kommer en stor del av dem att lämna fotbollen just i åldern 14–16. Precis som jag gjorde. Varför? Jo, det händer massor av saker, fysiska och psykiska, hos en tonårstjej. Skolan, kompisar och andra intressen tar allt mer tid.
Och realiteten, att det är väldigt få som kan leva på sin idrott, gör säkert sitt till.
Förhoppningsvis når damfotbollen samma status som herrfotbollen en dag. Kanske kommer då fler tjejer att vilja spela fotboll senare i livet, om inte annat så för motionens skull. En bättre ambassadör än pågående EM, med stjärnor som Nilla Fischer som affischnamn, är svår att tänka sig för att vinna tonårstjejernas gunst.
Maria Björk Hummelgren