Allt talar för att Frankrike kommer att rösta nej till EU:s konstitution på söndag. Allt talar för att också Nederländerna röstar nej tre dagar senare. I den senaste franska opinionsundersökningen, som publicerades i går, uppgår nej-andelen till 54 procent. Den stora frågan är inte längre om det blir ett ja eller nej, utan hur stort nej det blir.
I går i riksdagen fick Göran Persson frågan hur Sverige kommer att agera vid ett franskt nej. Vänsterpartiets vice ordförande Ingrid Burman konstaterade att fördraget måste ratificeras av samtliga medlemsländer, och att det därför måste sägas falla med ett nej i Frankrike. "Då förutsätter jag att regeringen inte kommer att förelägga riksdagen ett förslag att ratificera det icke-existerande förslaget till fördrag. Är det rätt uppfattat?" frågade hon.
"Det är inte rätt uppfattat", blev Perssons svar. "Det vore väldigt konstigt att säga att fransmännen skall besluta åt oss", fortsatte statsministern.
Det är delvis riktigt, i princip. Sveriges beslut skall vara självständigt. Ser man det principiellt kan processen för konstitutionens godkännande ändå fortsätta i resten av EU. Sedan, när alla länder bestämt sig -- antingen i folkomröstningar eller i parlament -- får man summera resultatet. Men det går inte att bortse från huvudprincipen, att konstitutionen måste antas av alla medlemmar för att gälla.
Ett alternativ är att man låter Frankrike och Nederländerna, samt eventuellt övriga som röstat nej, hålla nya folkomröstningar. EU-ledarna uppges ha en sådan, "plan B". Men blir det ett "grand non" -- ett stort nej -- i Frankrike sägs reservplanen bli svårare att sätta i verket.
Det troliga nejet på söndag kommer att utlösa en hektisk aktivitet i regeringskanslierna i hela EU. Olika planer och nya konstruktioner kommer att produceras för att hantera det uppkomna läget. Men konsekvenserna av nej från ett av unionens största länder, och därtill det land som i praktiken grundade EU, är i dag omöjliga att överblicka. Det enda man med säkerhet kan säga är att de blir stora.
Vad dessa blir, ville inte Göran Persson spekulera i efter frågestunden i riksdagen. Det är förståeligt. Risken finns att effekten av det som händer i Frankrike och Nederländerna också spiller över i den svenska inrikespolitiken. Det önskar varken regeringen eller den borgerliga alliansen. Ingen av dem har något att vinna på att EU-frågor hamnar i fokus i inrikespolitiken.
Socialdemokratin har sin inre splittring, som riskerar att förvärras när EU-motståndarna vädrar morgonluft. Och inom borgerligheten har kristdemokraternas ledning att hantera en betydande EU-kritik inom de egna leden. EU-frågan hotar att kasta sin skugga över kd:s riksting i sommar. Många har redan motionerat om att kristdemokraterna skall säga ja till en folk-omröstning om konstitutionen.
Men det europeiska samarbetet måste värnas.