"I slutändan är det inte staten som skapar jobb, utan människor som vågar och vill driva företag". Så skriver ministrarna Maud Olofsson, Jan Björklund och Lars Leijonborg i en debattartikel (SvD 17/9) om att entreprenörskap ska bli ett inslag i skola och högskola.
Det är inget fel alls med entreprenörskap i utbildningen, tvärtom borde utbildningsväsendet redan tidigare fått uppgiften att förbereda för företagande likaväl som man förbereder för samhälls- och arbetsliv. Ändå är det något med debattartikeln som skaver.
"Staten kan skapa förutsättningar för ett bra företagar- och entreprenörskapsklimat, men än viktigare för att få fram nästa generations företagare är lärarnas engagemang".
Verkligen? Engagerade och duktiga lärare kan nog övervinna eventuellt motstånd hos eleverna och få dem att lära sig matematik, historia och tyska - men att "få fram företagare" är en tuffare utmaning.
Det som krävs för att bli företagare skulle litet slängigt kunna kallas för att vara osvensk: Att ha mod, driftighet och självförtroende nog att vända ryggen till det trygga livet med fast anställning och Jantegemenskap, att i stället satsa friskt, riskera mycket, men kanske - bara kanske - bli en vinnare i slutändan.
Så mycket i vårt samhälle är anpassat för de anställda löntagarna - pensionssystemet, arbetslöshetsstödet, sjuk- och föräldraförsäkringen - och dessutom är banker, kreditgivare och hyresvärdar mer vänligt inställda till fast anställda. Det verkar som ett omöjligt uppdrag för lärarna (själva anställda) att få eleverna att välja det osäkra företagarlivet.
Som om inte detta räckte finns den traditionella socialistiska uppfattningen att den som köper andras arbetskraft är en utsugare som måste regleras stenhårt och tvingas att ta socialt ansvar för de anställda. En sådan inställning låg bakom de s-beslut som alliansregeringen rev upp efter maktskiftet 2006, som sjuklöneansvar utan bortre gräns, rätt till heltid samt förbud mot säsongsanställningar. Ingen vet om dessa företagarbördor kommer tillbaka vid en s-seger 2010.
Samtidigt är många företagare missnöjda med alliansregeringens näringspolitik. Nyheterna om sänkt bolagsskatt och sänkt arbetsgivaravgift tycks förvisso ha mildrat kritiken en del, men den hörs fortfarande. Företagarna vill ha större sänkningar av arbetsgivaravgifterna, förändringar i arbetsrätten och en ändrad maktbalans mellan fack och företag. Regeringen har hittills ställt sig kallsinnig till dessa önskemål.
Regeringen borde bry sig mer om företagarfrågorna. Den uppgift som Olofsson, Björklund och Leijonborg vill lägga på lärarna är egentligen en huvuduppgift för borgerliga politiker: Att opinionsbilda för ökat entreprenörskap, att ändra attityderna till företagande så att de blir mer positiva.
För utan driftiga, intet fruktande företagare faller hela alliansbygget. Utan företagare som vill anställa fungerar inte arbetslinjen, och det blir inga skattepengar till välfärdssatsningar.