Att stoppa mobbningen i skolan är ett vanligt politikerlöfte. Men hur stoppar man egentligen mobbning?
Alla som har gått i skolan vet att det finns lärare vars lektioner är mobbningsfria. Det är lärare som tycks ha ögon i nacken, de ser allt och ingriper direkt med sådan auktoritet att inte ens den mest infernaliske mobbare fortsätter. Men så finns lärarna som inte ser, som ser men inget säger, som både ser och säger till - men utan effekt. Och så finns alla stunder utan lärare - i matsalen, omklädningsrummen, korridorerna och på skolgården.
Att stoppa mobbning är alltså inte lätt, och då blir det som det brukar bli - skolpersonalen åläggs att skriva planer. De senaste åren med påbudet att de fem diskrimineringsgrunderna (kön, etnicitet, religion, sexuell läggning och funktionshinder) ska genomsyra likabehandlingsplanen och arbetet mot trakasserier.
Därför har Skolverket frågat drygt 500 barn, elever och vuxenstuderande om det på deras skola/förskola förekommer trakasserier med koppling till någon av diskrimineringsgrunderna. Mobbning för att någon anses vara en tönt, plugghäst, tjockis eller liknande har man inte frågat efter (även om vissa barn har tagit upp det ändå).
Det är viktigt att även barn och elever skyddas mot diskriminering. Men det är olyckligt att sammanblanda det med arbetet mot mobbning.
Dels för att många mobbade barn osynliggörs när deras utsatthet inte kan kopplas till en diskrimineringsgrund. Dels för att det sker ett ideologiskifte när antidiskriminering ersätter antimobbning. Så skriver Skolverket att den "toleranspedagogik" som många skolor arbetar med är förkastlig: Att lära barn att tolerera avvikande befäster bara majoritetens (till exempel de heterosexuella eller etniskt svenska) normalitet, och stärker känslan av avvikelse hos minoriteten.
Skolverket föreslår att skolorna i stället ska arbeta med ett normkritiskt perspektiv, där elever och personal problematiserar normen, till exempel vitheten eller heterosexualiteten.
Samtidigt poängterar Skolverket att pedagoger varken får osynliggöra eller peka ut elever som omfattas av någon av diskrimineringsgrunderna.
Tillsammans med det hysteriska planskrivandet - en likabehandlingsplan som uppfyller alla krav tar veckor att arbeta fram, och den ska omarbetas varje år! - kan detta leda till att mobbningen ökar i stället för att minska.
Lärare som sitter vid ett skrivbord och skriver planer stoppar ingen mobbning.
Lärare som inte får säga "här tolererar vi varandra" tappar auktoritet, och det stoppar inte mobbning.
Lärare som är rädda för att råka osynliggöra eller peka ut en diskrimineringsskyddad elev håller hellre tyst, och det stoppar ingen mobbning.
Med andra ord: De där lärarna med ögon i nacken som till och med mobbarna lyssnar på, riskerar att bli färre och ha mindre tid att stoppa mobbning.
Kanske borde Skolverket ha lyssnat på vad eleverna själva föreslår: Lärare i matsalen, omklädningsrummen, korridorerna och på skolgården.