Föreställningen med namnet Manifest 2083 beräknas ha premiär i augusti och går ut på att en skådespelare som gestaltar Breivik håller monolog på Caféteatern i Köpenhamn. Regissörens motiv till uppsättningen är hans starka vilja "att på djupet försöka förstå hur det kunde ske. För mig är det konstens uppgift" (SvD 19/1).
Genom att åberopa konsten blir Lollike oåtkomlig - den konstnärliga friheten är vattentät mot kritik. Lollike är fri att göra teater om vad han vill. Ingen - anhörig, politiker eller annan - bör stoppa honom. Det kan bara han själv göra - och möjligen publiken, genom att bojkotta spektaklet.
För hela saken är provocerande (vilket förmodligen är meningen) och billig. Lollikes brådska med att göra pjäs av Breiviks manifest kan inte förklaras med något annat än att han vill rida på pr-vågen som den tidsmässiga närheten till dåden och den pågående rättegången mot Breivik skapar.
"Tajmingen kanske är dålig", medger Lollike men tillägger: "Jag vet inte när ?rätt tid? är, och vem som i så fall ska bestämma när det är" (Politiken 23/1). Så nu är en lika bra tidpunkt som någon, avgör regissören.
Reaktionerna i Norge har varit starkt negativa. Ungdomar som var där och föräldrar vars barn inte kom hem från Utøya har uttryckt att pjäsen lägger sten på deras börda. Men vilka är de att avgöra om högläsning ur Breiviks manifest är rätt eller inte? Medmänsklighet och respekt för sörjande kan inte stå i vägen för en konstnärs behov att uttrycka sig!