Då fördes en hetsig debatt om att konstnären Lars Hillersberg beviljades inkomstgaranti. Kritikerna tyckte att det var fel, eftersom Hillersberg gjort antisemitiska satirteckningar, bland annat omslaget till en bok av Radio Islam-grundaren Ahmed Rami.
Oavsett vad man tycker om Hillersberg visade debatten att statliga inkomstgarantier för konstnärer inte går ihop med alla stolta paroller om att konsten ska stå fri från politiken.
Dessutom berör inkomstgarantierna en mycket liten del av konstvärlden. Endast 157 konstnärer är garanterade en inkomst på 18 000 kronor i månaden resten av livet. De 157 som redan beviljats garantin, bland annat Jan Myrdal och Maj Wechselmann, kommer att få den livet ut, men inga nya garantikonstnärer kommer att utses. Pengarna som frigörs när de 157 går bort ska i stället användas till arbetsstipendier och statliga konstköp.
Det betyder att fler konstnärer får stöd, och att de får det för konstnärligt arbete. Det är bra för kulturen.
Ändå försöker vissa göra det till ett slag mot svenskt kulturliv. Konstnären Carl Johan de Geer tycker att han gjort sig förtjänt av stödet efter "30 års kulturell värnplikt", eftersom han annars skulle ha en låg pension. Poeten Mats Söderlund pratar om ett "hårresande konstnärsförakt", och anklagar regeringen för att bara vilja ha lönsam, marknadsanpassad konst.
Men vad gäller pension måste konstnärer och författare inse att de är i samma sits som egenföretagare: Det finns ingen arbetsgivare som betalar in pensionsavgifter, vill man ha mer än garantipensionen måste man ordna en egen pensionsförsäkring. Så ser verkligheten ut för alla svenska konstnärer utom 157, och att försöka jämställa det med vulgärkommersiella krav att sälja tavlor på torget är hånfullt mot alla konstnärer utan inkomstgaranti.